hur du hanterar scenskräck

Ett rätt dramatiskt inlägg om scenskräck, rampfeber, talrädsla eller vad man nu vill kalla det – med en eventuell problemlösning utifrån ett andningsperspektiv.

All uppmärksamhet riktas mot dig. Du börjar att andas med snabba och ytliga andetag. Och när andningen väl flippat ur så kommer din röst avslöja vilken pärs du går igenom så fort du öppnar munnen. Då kommer alla veta att det är en kamp för dig att stå där och att du inte ens är i närheten av att hantera situationen.

Din kropp har gått in i kamp och flykt-läge och är nu övertygad om att det hela handlar om en livsfarlig situation som kräver att du antingen måste slåss, fly för ditt liv eller till och med lägga dig ner för att…spela död.

Tyvärr riskerar framträdandet att falla platt, totalt – om du gör något av det som kroppen föreslår.

Katt i kamp och flykt-läge

Du vänder blicken uppåt som ett sista desperat försök att vädja om hjälp till högre makter för att klara dig hel ur den här fruktansvärda situationen. Men en bättre idé är oftast att fokusera på hur du andas. Mer om det snart.

Människor som dör scenskräck-döden är försvinnande få

Scenskräck är den vanligaste av alla fobier. Miljontals svenskar lider av så galet stor ångest av bara tanken på att prata inför folk så att de är bredda att göra precis vad som helst för att slippa undan.

Påstridiga tankar som: ”Jag kommer göra bort mig”, ”folk kommer tycka att jag är astråkig”, ”jag kommer säkert spy ner hela stället också” ekar i huvudet. Så starkt och övertygande att du riskerar börjar tro på de mest verklighetsfrånvända av orimligheter.

70% har mer eller mindre problem med att snacka inför bara en litet gäng människor. 

Samtidigt kan de flesta själva kolla upp att människor som dör scenskräck-döden är försvinnande få. Scenskräck är inget annat än ett hot – på låtsas. 

Särskilt genom att förlänga utandningen aktiveras kroppens lugn och ro-system.

Hur gör man då för att hantera scenskräck? Jo, det är så att nervositet och andning är starkt sammankopplat. Korta, snabba, ytliga, orytmiska och ljudliga andetag sätter igång kroppens kamp och flykt-system (sympatikus). Lugna, låga och långa andetag sätter igång motsatsen, kroppens lugn och ro-system (parasympatikus).

Och att andas medvetet och styra sina andetag, det är ju faktiskt inte så himla svårt. Så andas bara sakta, lågt (diafragma-anding), genom näsan och se till att speciellt utandningen är längre än inandningen för bästa effekt.

Till exempel: Räkna till 3 på inandning och till 4 på utandning (eller vad som känns bra). Eftersom näsan är ett fantastiskt organ som filtrerar luften, ger den mer motstånd (saktar ner) och inbjuder till lägre andning – använd den och inte munnen när du andas.

Pulsen sjunker, du blir lugnare, rösten stabilare och det du säger kommer få ett större genomslag.

Ett tips är att öva förlängd utandning lite då och då. Förslagsvis när du är ute och går. Till exempel 2 steg på inandning och 4 steg på utandning. Tillåt den naturliga paus som uppstår mellan in och utandning.

Just nu jobbar jag på en garanterat rolig och lärorik StandUp-föreläsning i temat som är bokningsbar så fort normalitet råder igen. Den heter Om konsten att hantera scenskräck, du kan läsa mer om den HÄR! Kanske nåt för din organisation?

David Sennerstrand

Andning och tv-spel

Jag kan erkänna att trots att jag är 40+ så spelar jag fortfarande tv-spel. 

Det började jag med redan under Nintendo 8 bits-eran i mellanstadiet och har förtjust fortsatt sen dess. 

För den oinvigde kan det låta märkligt att detta intresset har något av en meditativ funktion för mig. När tankarna stretar åt olika håll och varken filmer, böcker eller tv-serier fångar min fulla närvaro – har alltid en stunds tv-spelande löst problemet. 

Jag får släppa bråkiga tankar för ett tag och fullt ut befinna mig i en annan värld. Och det funkar precis lika bra idag som det gjorde under barndomstiden. 

En del tycker att i min ålder hålla på med såna där pojkrumsaktiga fjortis-aktiviteter, som tv-spel, är en ultra-oattraktiv egenskap. Men jag kan inte bry mig mindre och känner mig trygg i min manlighet trots att jag spelar allt från barnanpassade Mario-spel till repetitiv zombie-slakt.

Och det är just det sistnämnda (zombie-spel) som jag snart kommer att spinna vidare på. Det kanske kan verka lite väl snävt att i samma inlägg som dataspel prata om andning, två så vitt skilda världar. Men du får snart reda på hur det hela hänger ihop.

Inget har inneburit större positiva förändringar i mitt liv än när jag började att medvetandegöra sättet jag andas på. Att så ofta som jag kan andas: lägre, tystare, långsammare, genom näsan – har inneburit att jag känner jag mig mer balanserad och tillfreds än jag kan minnas att jag någonsin gjort förut.

Att min astma näst intill försvunnit, att mitt gravt lynniga morgonhumör lagt sig på normala nivåer, att jag slutat vara täppt i näsan och att jag kan bli mätt och belåten på en tredjedel mindre mat jämfört med tidigare – ryms inte i detta inlägg och förtjänar gott och väl sina egna redogörelser.

Så därför, tillbaka till tv-spel och andning och en upptäckt som jag gjorde för ett tag sedan. För mig är den inte förvånande men så pedagogiskt konkret i all sin enkelhet att jag vill dela med mig av den.

För ett tag sedan spelade jag ett zombie-spel, närmare bestämt Resident Evil 6 (NEJ! inte sluta läsa nu, snart kommer poängen). I en sekvens befinner man sig i ett ashögt torn. Där ska man avancera sig uppåt genom att kasta sig över långa avsatser och trasiga trappor så snabbat det bara går; samtidigt som man blir jagad av spelets blodtörstige antagonist-zombie-gigant Bow. Adrenalinpåslaget är oundvikligt. 

Min spelkaraktär Chris Redfield och BOW.

Tidigare när undertecknad spelat samma avsnitt har han på ett par försök klarat av utmaningen att fly från Herr Bow, ganska så enkelt. Men den här gången vill det sig inte.

Jag störtar ner, gång på gång, och när jag fått det för spelserien karakteristiska rödfärgade typsnittet ”You are dead”, 15, 16, 17…25 gånger upptryckt i ansiktet börjar jag att bli arg. Riktigt arg. Jag spelar ju perfekt! Ändå så hinner den där förbannade jätten upp mig och river ner mig i en handvändning, gång på gång på gång. Hur kan detta vara möjligt? Det har ju gått så enkelt förr, på ett eller två försök bara. 

Det sista jag vill tänka på i en så här frustrerande situation är hur jag andas. Åtminstone var det så tidigare, innan jag visste att hur man andas och hur man känner hänger ihop. 

Hur som helst samlar jag viljestyrka och fattar tag i min lilla blågröna Relaxator. En lika enkel som genial sak som hjälper en att förbättra och lugna ner sin andning kan man sammanfatta det. Man sätter den i munnen, ställer in den på önskat motstånd (finns 1-5), andas och så aktiveras  diafragman i större utsträckning än tidigare. De korta, stressade och ytliga andetagen ersätts av låga och långsamma. Utandningen blir därmed längre än inandningen och kroppens lugn och ro-system aktiveras.

Bort med bilden av en helt vansinnig medelålders man som sitter i soffan med en nappliknande andnings-mojäng i truten, förandes handkontrollen kors och tvärs i svängarna desperat flyendes från ett ungefär hundra gånger större, än min spelkaraktär, zombie-vidunder. Som sagt, släpp den bilden så att du blir öppen för sensmoralfinalen nu i slutet. 

TACK!

Nån minut senare är effekten av den medvetna andningen genom relaxatorn nästan magiskt påtaglig. Jag har blivit lugn. inte direkt glad kanske, men balanserad liksom. Och jag ger mig inte. Jag fortsätter spela. Och det går. Fortfarande INTE. Jag dör igen och igen och igen.

Men jag andas genom Relaxatorn under tiden jag spelar och jag har nu slutat att brusa upp när de röda bokstäverna gång på gång visar sig på skärmen. ”You are dead”. 

Det är som att jag inte längre tar det ”personligt”, så jag fortsätter, förundrad över att frustrationen inte längre finns där. Vilken upptäckt. Jo, jag kände till andningens effekt på känslolivet, men nu blir det så extremt tydligt sammanfattat. Jag kan bara dra slutsatsen att det här måste ju fler upptäcka. 

För det hela säger ett och annat om vad att medvetandegöra och jobba på sin andning kan göra för dig. Och då syftar jag såklart på flertalet utmanande kategorier av utmanande situationer utöver den något smala: fly-från-megazombie-i-ashöga-tornet-med-trasiga-trappor kategorin. Men min förhoppning är att du redan har förstått det och att föregående mening därmed var överflödig.

Att förändra sättet du andas på kan du använda i alla möjliga pressade lägen som till exempel: vid nervositet innan du ska hålla ett tal, om du är arg i trafiken, blir oskyldigt utskälld, eller känner dig allmänt obalanserad i vilken situation det än må vara. 

Och jag vet vad du tänker, måste man sätta en sån där napp i munnen? undrar du. Jag kan lugna dig med att det räcker med att förlänga sin utandning, andas lågt genom näsan och sakta ner farten på luften för att det ska fungera. Man kan förhålla sig till Relaxatorn som till ett träningsredskap men för vår viktigaste andningsmuskel diafragman. Relaxatorn gör det förhoppningsvis lättare för dig att komma igång med något som av vissa kan anses aningens luddigt och flummigt. 

Om du andas bättre, så mår du bättre, och mår du bättre så låter du bättre. Eftersom det speglar sig i så tydligt i rösten hur läget egentligen är.

Nu kan du sluta läsa eftersom slutpoängen är avklarad, den obligatoriska biten av inlägget är till ända men om du vill veta hur det gick med the escape from BOW, så fortsätt lite till…

Jag klarade inte av episoden förrän jag till slut kapitulerade och googlade. Det var tydligen viktigt att inte ha utrustat sig med geväret när man flyr från besten, det sinkar en eftersom geväret är tyngre än den lättare pistolen. Orättvist och en direkt felprogrammering av speltillverkaren (RE6 är BTB inte ett väldigt bra spel). Det ska inte stå och falla på en sån banal sak. Men i efterhand kan jag känna en smula tacksamhet över buggen som blev till grund för inlägget du just läst. 

LÄS MER

fyra förlängda utandningar – allt som behövs

Tänk dig för ett ögonblick in i en situation som kan framkalla rejält med stress och kanske till och med aggressivitet. Kanske känner du igen dig eller kan åtminstone relatera en aning till berättelsen som följer. Och vad har det hela med rösten och röstcoaching att göra? En hel del faktiskt som kommer att visa sig i slutet av det här inlägget. Och så kommer du få ett hett tips på nåt du kan prova för att bli kvitt jobbiga uppskruvade känslolägen i pressade situationer.

Du är först på ett strålande humör för att du HAR kommit ihåg att köpa Rooibos-te till din partner. Förra gången kom du hem med grönt te och då blev det inga glada miner. Men inte denna gång, du har gjort rätt. 

“Men det där är ju fel sorts Rooibos, det där är ju det där billiga äckliga från Lidl!” utbrister din sambo.

Du påpekar irriterat att det faktiskt ändå är Rooibos-te, och det är väl ändå det som är det viktigaste, att det är koffeinfritt, även om det kanske inte är precis exakt den önskade sorten. 

Förläng utandningarna om du är ofrivilligt arg

Och så var den där energiutömmande diskussionen igång. Just när ni står där och gafflar och känslorna börjar att bubbla i kroppen på dig, och du känner dig orättvist beskylld fastän du bara ville väl, så hör du ljudet av någonting som får dig att rysa. Och du kan snabbt dra slutsatsen av vad oväsendet kommer av.

Det är yngste sonen Hugo tre år, som vält ut ditt nyinköpta skruvset från Biltema, med över 500 skruvar i olika längder. Du och din partner rusar skräckslagna ut till hallen. Där sitter Hugo och ser riktigt…lycklig ut. Han ler åt sitt stordåd med att lyckats få ner precis varenda en av skruvarna vitt utspridda över hela golvet. 

Din sambo fräser strängt:

– Hur kunde du ställa ditt skruvset på hallbordet, Hugo kunde ju ha gjort sig illa? Du borde ha ställt det i förrådet direkt! Vad tänker du med? 

Nu är nervsammanbrottet nära. Det här är bara så lågt, vilka så djupt orättvisa beskyllningar! Alla kan väl göra fel och Hugo mår ju bra. Det är ju jag, och ingen annan, som kommer få sitta hela natten och sortera in varenda lite skruv i sitt rätta fack, konstaterar du för dig själv samtidigt som du känner att ditt inre känsloläge skruvas upp.

Snart exploderar du. Vilken sekund som helst. De där signalerna i kroppen känner du igen från tidigare, liknande, situationer. Du kommer snart stå och gorma i ett röstläge så starkt att inte en endaste granne kan missa vad som pågår. Och du vet att din partner avskyr att bemötas med den där starka hårda rösten. Men så, nånstans i bruset av alla tankar som far genom huvudet så håller sig en kvar. Du läste ju nånstans om det här med andning, att fyra långa utandningar räcker för att göra bot på det här uppskruvade känsloläget du befinner dig i just nu. Men du är bra nära att strunta i den där andningsövningen. Egentligen är det det sista du har lust med och du tycker att du har haft all rätt att bli arg. Det är ju så tydligt att det är du som blivit behandlad orättvist och respektlöst. Men som ett litet experiment skulle jag kunna prova, tänker du ändå. Det tar emot men du byter miljö och går in i sovrummet. 

Hur var det nu? In genom näsan, medan man räknar till 2, ut genom munnen, sakta och ljudlöst, medan man räknar till 5 – följt av en kort paus innan ny inandning, upprepa. Ena handen på bröstet och den andra på magen för att checka av att andetagen känns låga och inte uppe i bröstkorgen. Upprepa fyra gånger. 

Du känner att pulsen går ner, ilskan lägger sig, och du tänker: är det så här enkelt? Inte en enda liten tablett inblandad. Och oddsen till ett bra samtal, utan maximalt uppskruvade röstlägen, med din partner om det som hänt, ser väldigt mycket bättre ut än för bara en liten stund sedan. Bara genom att ägna andningen och diafragman en smula uppmärksamhet.

Det hörs på oss hur vi mår

Den förlängda utandningen, som är det viktigaste av vad jag vill lära ut, kan göra underverk mot livets prövningar. 

Känslor speglar sig mer än i något annat hur rösten låter. Om vi känner oss stressade och obalanserade hörs det helt enkelt på oss, även om vi kanske inte vill erkänna det. Och kantig, sträng och hård röst smittar så lätt av sig.

Hur många känner inte igen sig i: Nu mår du bättre det hör jag på rösten. Du låter irriterad, det hörs? Du är nervös, jag hör det på dej?! Du låter glad, vad är det som har hänt? Och så vidare…

Att öva diafragman/lågandning gör oss bland annat mer välmående och trygga i många sammanhang och inte minst framför en drös åhörare. 

SÅ ÖVAR DU ANDNING Kolla in länken

LÄS MER

Har du scenskräck? Vanligaste problemet – grunda inandningar.

Att framträda inför folk innebär för många en mer eller mindre utmanande situation. Massvis med människor känner igen sig i begrepp som: scenskräck, rampfeber och talrädsla. Ofta är stresspåslaget anledningen till att du börjar att högandas. Det vill säga att luften bara fyller överdelen av lungorna.

Snacka Sunt erbjuder bland annat workshops i röst, andning och kommunikation.

Högandningen är ofta anledningen till att rösten upplevs som instabil, osäker, svag eller knarrig. Att många kippar efter luft och drar efter andan i sammanhang där man kan känna sig en aning rädd och utsatt är egentligen inget konstigt. Tänk dig in i att du plötsligt ser en huggorm framför dig på vägen. Innan du utbrister: “En orm!” drar du efter andan (föreställ dig och prova själv!) och du hamnar för en stund i det man brukar benämna som högandning, eller bröstandning som man också kallar det.

Det gör i sin tur att det blir knappt om luft för att bibehålla en rytmisk, funktionell och lugn andning. Högandning kan vara nåt bra i en del sammanhang. Som i exemplet med ormen, när man behöver vara på hugget (ursäkta den dåliga ordvitsen) och handskas med en krävande situation. Men när det inte finns några ormar eller andra faror i närheten, utan bara inbillade hot, finns det inga anledningar att andas grunt och man har allt att vinna på att öva upp en tryggare och djupare inandning.

För att få bättre förutsättningar att kontrollera luften, vilken ger mängder med fördelar i röstligt perspektiv, behöver vi jobba med en effektiv djupandning vilket är själva grundenstenen för en bra röstteknik. Om vi hamnar i det läget då vi kippar/flämtar in luft är det som att vi försöker fly situationen vi är i, vilket såklart en publik kommer att märka av. Diafragman, som är vår viktigaste inandningsmuskel förblir mindre aktiv än vad som är att önska och ängsligheten i den utsatta situationen växer.

Högandning orsakar oro, oro leder till rädslor, rädslor leder till olust och i värsta fall till fobier och att vi helt enkelt inte vill uppträda.

Det är onödigt. För det är ofta enkelt att hitta en djupare andning och förstå kopplingen till hur ens framträdande kan bli mycket bättre. Rösten kommer att kännas mer stabil och du kommer göra ett bättre framträdande om du lär dig att andas djupare och på ett mer effektivt sätt.

Om man lär sig att behärska sin andning blir det mycket lättare att hantera nervositeten och rösten kommer att kännas mer stadig och trygg.

David Sennerstrand

LÄS MER

“Något förunderligt” – Plötsligt når rösten ut och kroppsspråket blir självklart

“Något förunderligt” är namnet på Solna kulturskolas årliga julkalabalik som jag själv haft nöjet att skriva manus till och regissera denna gång.

Produktionen består av ungefär 170 medverkande elever med det gemensamma att de alla går på Solna kulturskola. Berättelsen framförs genom en rad olika ämnen: dans, musikal, instrument, bild med mera.

Tycker att “Vi i Solna” sammanfattade det hela på ett utmärkt sätt:

I stället för att leverera en klassisk julsaga är årets föreställning ett artistiskt inlägg i en ständigt pågående samhällsdebatt. Både i Solna och på andra håll i riket. Handlingen i korthet: Byråkraten Kerstin får i uppdrag av den mäktiga byggherren att hitta den perfekta platsen för en ny köpgalleria. ”Med rätt att riva gammalt”, som uppdraget lyder. Belöningen? Att bli utnämnd till ”Byråkrat of the year”.

Att få vara med från början. Se hela resan. Från det att vissa elever varit så blyga och så små att de knappt vågat möta en med blicken – tills nu, då de fullständigt ägt scenen inför 600 åskådare – det är så mäktigt.

Vad dramat och gestaltningen kan göra med människor är just något förunderligt. Det är så mycket, som så starkt begränsar ens potential, som sitter i huvudet. En väg att gå kan då vara att helt enkelt tillåta sig själv att vara nån annan.

Jag kommer ihåg en blyg kille från gymnasietiden. Han gick runt med dålig hållning, blicken i golvet och talade med en röst så liten att den knappt hördes.

Det var till den personen hans omgivning reducerade honom. Det var till den personen han reducerade sig själv.

Men så fick han under det sista gymnasie-året chansen att spela en roll i en musikal. Han fick med andra ord möjlighet att för en stund bli nån annan.

Då hände det, det förunderliga.

Plötsligt talade han med en röst som nådde ut. Hans hållning blev upprätt och han fixerade sina medaktörer med stadig blick, helt i samklang med den högstatus-figur han skulle gestalta.

Och så fanns det bara där. Allt som behövdes var ett sammanhang där han inte längre behövde vara den som hans omgivning lärt honom att han var. Den nästan sjukligt blyga människan tar plötsligt plats med en röst och ett kroppsspråk så självklart att man har svårt att förstå hur förvandlingen egentligen gått till.

Jag ser det här igen och igen. Teater och gestaltning som gör underverk med folk som de framöver kommer ha ovärderlig nytta av – i vilken riktning livet än tar dem.

Att anamma skådespelarens sätt att lära sig hur man kan lära känna hela sig själv är förvånande att inte fler använder sig av – i många olika yrkesgrupper.

Det är ju bara så himla effektivt.

 

Hon slutade stamma när hon gick upp på scen

För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.

Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.

Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?

Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.

HON HADE KOMMIT IN!!

Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?

Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.

När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.

Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?

Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.  

Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.

Idag är hon fast anställd på Dramaten.

Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.

DS

 

Därför ska du jobba med din röst #röstcoach #retorik

Så gott som alla vet att det är viktigt att träna sin kropp. Vi bör ta hand om den, äta sunt och röra på oss för att hålla oss friska, snygga och må bra.

Folkhälsomyndigheten rekommenderar:  ”Alla individer bör, helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter.”

Många får friskvårdsbidrag via sin arbetsgivare. I och med att vi genom en mer stillasittande arbetskultur ökat riskerna för välfärdssjukdomar har fysisk aktivitet sällan varit en viktigare sysselsättning.

Kroppen använder man till så mycket, varje dag. Vi utsätter den för stora påfrestningar på många olika sätt och det är inte speciellt svårt att förstå att vi bör ta hand om den på bästa sätt.

Men rösten då? Skulle inte den vara värd att ta hand om på ett liknande sätt?

För att rösten är ju kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner.

Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till  bättre självförtroende och större välbefinnande.

Hela 38% av det intryck vi förmedlar vid kommunikation handlar, enligt forskare, om röstkvalitet.

Så varför inte börja att ta hand om din röst du också. Ge den lite röstfriskvård helt enkelt.

Det har den gjort sig förtjänt av.

David Sennerstrand

Röstcoachning för gymnasielärare i Helsingborg

Har varit i fina Helsingborg och hållt en föreläsning med workshop för ett gäng trevliga gymnasielärare.

ProCivitas privata gymnasium har varit kloka nog att investera i lite röstcoachning inför stundande terminstart.

Använder mina “ritkunskaper” för att förklara vikten av att ha koll på sitt luftflöde

Att jobba som lärare innebär stora påfrestningar för rösten. Att erbjudas röstcoachning om hur man bör använda och ta hand om sin röst, borde vara en självklarhet för denna viktiga yrkesgrupp.

Det blev ungefär följande innehåll under förmiddagen (Paket A):

Inleds med en kort och underhållande föreläsning om rösten, problem knutna till rösten (ex. pressad, läckande, knarrig, tuppar…) och om vad röstteknik är, hur den fungerar och varför man ska använda sig av den (25-30 min).

Deltagarna får sedan lära sig hur man på ett smidigt sätt värmer upp sin röst, betydelsen av detta och grundläggande om andning, hållning, rörfonation och hur man lättast kommer åt sitt magstöd (25-30 min).

Sedan är det tid för praktiskt röstarbete och att sätta in de nyförvärvade kunskaperna i ett sammanhang. Med hjälp av bland annat klassiska och välkända filmrepliker, låtar (om man vill) och berömda citat får deltagarna chansen att låta rösten ljuda – både tillsammans och enskilt. Självklart på ett lättsamt, inbjudande och prestationsbefriat sätt. Det sistnämnda momentet brukar vara väldigt uppskattat och inbjuda till många skratt (30-45 min).

ca 2 timmar med kort paus.

Det hela resulterade i en lyckad och uppskattad tillställning med mycket skratt, igenkänning och lärdom och på två timmar hinner man mer än man tror.

Som vanligt bildades en slags tal och sångkör i slutet av passet (mitt favoritmoment). Deltagarna får välja om de vill praktisera sina nyförvärvade kunskaper genom en välkänd filmreplik eller rentav en bit ur en sång. Jag själv agerar körledare och min uppgift blir att: styra, variera, sätta ihop, sätta igång, stänga av, höja och sänka volymen på kördeltagarna, samt lite annat finlir. Underbart att uppleva hur det släpptes på hämningar och hur det jammades loss bland ProCivitas lärare.

Mera sånt!

 

DS

Fortsätt läsa Röstcoachning för gymnasielärare i Helsingborg