En händelse i min barndom på en cirkus, under ett hästnummer, gav mig svåra andningsbesvär. Jag satt på första raden, väldigt nära manegen. Hästarna kommer inspringandes och jag får, oturligt nog, ganska så omgående en hästsvans i (eller väldigt nära) ansiktet. Det bara tjöt i mina små luftrör en kort stund senare. Jag fick kämpa för att få luft och pappa fick köra mig i ilfart till akuten. Där fick jag kortison-behandling så att luftrören kunde fungera normalt igen.
Min astma försvann
efter 36 år
Efter utredning sa doktorn att jag hade astma och att om jag utsatte mig för: damm, stress, ansträngning samt alla! pälsdjur och heltäckningsmattor, riskerade jag att få problem med att göra något så fundamentalt som att andas. Jag fick ingen förklaring till varför jag plötsligt fått en kronisk inflammation i luftrören, men risken att det här var nåt jag skulle få leva med resten av mitt liv, var stor, fick jag veta.
Från den dagen var jag väldigt noga med att alltid förvara min vita inhalator med blå skruvöppning (Bricanyl, ser precis likadan ut än idag) lättillgänglig i min högra byxficka. Alltid redo att åtminstone tillfälligt lösa mina andningsproblem. För det visade sig snart att besvären kunde komma av lite vad som helst och inte ”bara” av det som doktorn nämnt.
Att till exempel inte veta var min medicin var gjorde att det började pipa i luftrören. Så den lärde jag mig att verkligen ha stenkoll på. Men om du just nu, 36 år senare, skulle fråga mig: ”Du David, var har du din medicin egentligen!?” Då kan jag bara chansa på att den står inne i nåt skåp nånstans. Men jag kan inte säga helt säkert. För jag använder den inte längre. Bricanyl fyller inte längre nån funktion i mitt liv. Och jag har inte ens med den när jag motionerar, reser långt eller hälsar på nån med hund.
Ingen har någonsin nämnt ett
knyst om andningens betydelse
Att vara bekväm med att inte veta var jag har min medicin skulle framstå som science fiction för bara ett och ett halvt år sedan. Den har i många år haft högsta prioritet att få med sig när jag lämnat hemmet för dagen: Bricanyl etta, sen plånbok och telefon. Vägen hit gick inte genom sjukvård eller nån form av ny banbrytande medicinering (det finns ingen). Och ingen doktor har någonsin nämnt ett knyst om att det skulle ha nån som helst betydelse för astman på vilket sätt jag tar mina 20-25 tusen andetag per dygn.
Genom åren har jag provat akupunktur, homeopatiska alternativ, saltspa, träffat astmaspecialister, ätit astmavänliga tillskott och lite annat. Men i stort hände inte ett dugg åt det positiva hållet förrän jag började ägna mig åt att medvetandegöra mina andetag. En första aning om på vilket sätt jag andades fick jag nån gång under tonåren när jag använde familjens videokamera. Micken tog inte bara upp ljudet från motivet i fråga, utan även ljudet av mina andetag.
Och det hördes irriterande tydligt i filmen när man kollade efteråt. Det var lika förvånande varje gång när jag lyssnade på inspelningen och hörde hur jag ansträngt drog in luften. Var det verkligen jag som lät så där mycket? Bara av att andas. Det främsta problemet var helt enkelt att det var ett störande moment i filmen. Jag hade ju då tyvärr ingen aning om att sättet jag andades på påverkade min astma – och en hel del annat.
Ta in riktigt mycket luft – den
sämsta sånginstruktion jag fått
I tonåren attraherades jag av musiken och särskilt av sången. Jag var nästan sjukligt blyg. Men i gymnasiet övervann jag till sist min rädsla. Jag vågade mig upp på scen i en föreställning (där jag inte behövde vara mig själv) för att sjunga solo inför publik för allra första gången. Det gick fint och jag började att ge järnet för att träna upp min sångröst. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var men det fanns nåt i sången som fick mig att må bra.
När jag började ta sånglektioner fick jag lära mig, av flera sångpedagoger, att ta in riktigt mycket luft mellan fraserna. Att verkligen ”fylla mig själv” så att magen blev som en stor ballong. Många år senare förstod jag att det måste vara den sämsta instruktionen jag fått. För efter att ha snappat upp ett tips om att andas litet och lätt (men fortfarande djupt) och inte ta in mer luft än nödvändigt, när jag sjöng, så släppte spänningar och min sångröst blev så mycket friare.
Några år senare började jag på en teaterskola. Jag fick ett liknande förhållningssätt till monologer som jag haft till sånger och ritade ut tecken i texten för få koll på fraseringar, dynamik och var det passade bäst att andas. Istället för att dra in luften lärde jag mig att man kunde slappna av i magen och mer släppa in den. I praktiken blev utandningarna längre och inandningarna kortare (som jag idag vet sätter igång vårt lugn och ro-system). En sånglärare uppmuntrade mig att ”stänga av ljudet” när jag andades in för att få ner luften lägre och med mindre ansträngning. Det var en bra instruktion.
Många röstcoacher inom populärmusik-genren nuförtiden förespråkar att ta in mindre luft. Men jag var osäker på hur det ligger till med den saken i den klassiska stilen. Så jag ställde frågan, rörande luftmängd, i en sångpedagog-grupp på Facebook och fick snabbt över 100 kommentarer (både av sångpedagoger inom klassiskt och pop). Upplyftande att se att tiderna verkar ha förändrats. Över 80% höll med om att ett mindre luftintag oftast är att föredra.
90% av mina elever som är missnöjda
med sina röster andas ytligt
Efter några år av turnerande i teatergrupper och i musiksammanhang utbildade jag mig till sång och röstcoach. I sången skilde det sig åt vad elever behövde lägga fokus på för att göra framsteg. Men för de som ville jobba med röst och kommunikation var det i ca 90% av fallen en sak som utmärkte sig som mest avgörande för utveckling. Att förbättra andningen. Nästan alla som ville utveckla sin röst och var missnöjda över en för svag, skarp, hög, spänd, gäll, instabil röst med mera – andades ytligt, snabbt och ljudligt högt uppe i bröstet. Och det var för de flesta, just i pratet, som andningen visade sig fungera som sämst.
När eleven andades lägre, tystare och inte minst lärde sig att kontrollera luftflödet, då hände det grejor. Ofta blev resultatet en tydligare, mjukare och djupare röst med mer pondus. Någon som lät ängslig kunde efter en del träning, med fokus på andningsteknik, ge ett intryck av trygghet och säkerhet.
Ett tag frågade jag mig själv om det var röstcoach eller andningsinstruktör jag jobbade som. Eftersom det var så många elever som behövde förbättra sin andning ville jag lära mig mer om detta. Så jag började söka information mer specifikt om bästa möjliga sättet att andas på. Det jag hittade som delvis stämde in på min egen inställning om en bra andning i röstteknik var Buteyko-metoden och Medveten Andning. Eftersom många vittnade om hälsomässiga vinster och att speciellt astmatiker blivit kvitt sina besvär blev jag ivrig att själv prova metoderna.
Principerna (tyst, låg, rytmisk, långsam andning med mera) var ganska enkla att ta till sig eftersom jag hade jobbat med flera av dem genom röstträningen. Den viktigaste pusselbiten, som saknades i min verktygslåda, var insikten om att ta så många andetag som möjligt genom näsan och så få som möjligt genom munnen. Genom näsan (till skillnad från munnen) värms, fuktas och filtreras luften innan den når halsen och stämbanden. Det är bara några av många fördelar med näsandning.
Inte bara astman blev bättre – utan
även sömn, energi, humör och sockersug
Efter ungefär 6 veckors medveten andningsträning märkte jag att mitt Bricanyl-behov gick ner från i snitt 1-2 doser per dag, till först nån dos i veckan och sen efter ett par veckor till nästan inget alls. Mina astma-problem kändes allt mer avlägsna.
Men att astman försvann var bara en av vinsterna. Jag har, så länge jag kan minnas, haft enorma problem med att komma upp ur sängen på morgonen – följt av ett ruggigt dåligt morgonhumör. De som känner mig bäst vet, jag lovar (förlåt). Genom en förbättrad andning blev jag civiliserad och pratbar även under dygnets tidiga timmar. Utan att först svepa tre koppar kaffe.
Och mitt enorma sockersug, som närmast kan beskrivas som ett missbruk och som bland annat gav mig det något motbjudande smeknamnet Snaskmannen – blev också hanterbart (ingen kallar mig Snaskmannen längre). Det var som att jag började hämta min energi från en annan källa och då behövdes inte längre sockret.
Säcken knöts ihop. Jag hade, med facit i hand, vidrört en del av byggstenarna i Buteykometoden och Medveten Andning tidigare, genom röstträning, men inte löpt linan ut och tillämpat andningen i vardagen – vilket skulle innebära hela skillnaden. Jag kände att jag ville jobba med helheten och ta in element, som inneburit sån skillnad för mig själv, i mina egna röst-workshops och röstlektioner genom mitt företag Snacka Sunt. Därför anmälde jag mig till en instruktörskurs hos Medveten Andning och fick lära mig mer om hur allt hängde ihop.
Corona blev för mig
som en vanlig influensa
För ett tag sedan blev jag sjuk i Covid-19. Eftersom viruset i de allvarligare fallen kan påverka andningen var det flera av mina närmsta som tänkte på mina tidigare besvär med astman och blev oroliga. Själv, efter all andningsträning, kände jag mig ganska trygg. Coronan blev för mig som en vanlig influensa. Jag kunde fortfarande andas helt normalt utan minsta svårighet under den veckan då jag var som mest sjuk. Kanske skulle jag inte ha kommit så billigt undan om jag inte andningstränat och fortfarande dragits med mina astmabesvär.
Genom andningen finns hos MÅNGA! människor en enorm förbättringspotential. Titta på nästa nyhetssändning till exempel och notera hur många nyhetsuppläsare och meteorologer som högljutt drar in luften högt upp i bröstet mellan var och varannan mening. Att andas på det sättet sätter igång kroppens kamp och flykt-system, stressnivåerna stiger och röstkvaliteten blir sämre. Och inget är väl mer avslöjande för hur vi faktiskt mår än hur vi låter på rösten! De flesta känner nog igen sig i kommentarer som: ”Du känns gladare nu, det hörs på rösten”, ”Du är nervös, man hör det”, ”Är du arg? Du låter arg”, ”Jag hör att det är nåt som trycker dig”, ”Är du förkyld? Du låter täppt” och så vidare…
Man låter som man känner sig. Därför: andas bättre, må bättre och kommunicera bättre.
TV-spel med zombieslakt –
en stresshanteringsövning
Jag är omåttligt förtjust i konkreta situationer där sättet jag andas på blir tydligt märkbart. En sån situation inträffade när jag spelade ett minst sagt adrenalinförhöjande zombie-tvspel, för ett tag sedan. I ett skede faller jag ner i en avgrund gång på gång. Den för spelet karakteristiska rödfärgade texten: YOU ARE DEAD YOU ARE DEAD dyker upp igen och igen. Jag blir till slut så förbannad att jag är på väg att kasta TV-spelet i golvet. Men jag lyckas, trots mitt högt uppskruvade känsloläge, tänka att just nu är ett utmärkt tillfälle att prova om en förändrad andning kan påverka mitt genomusla humör. Så jag sätter min andningstränare, Relaxatorn, i munnen för att förlänga min utandning, andas rytmiskt och aktivera diafragman lite extra.
Och efter bara ett par minuter är effekten så tydlig. Mitt dåliga humör ger med sig och jag spelar vidare. Och klarar det. INTE. Av nån anledning fortsätter jag att falla ner i avgrunden. YOU ARE DEAD YOU ARE DEAD. Säkert nån irriterande bugg. Så störigt. Men skillnaden är nu, när jag andas genom Relaxatorn, att jag inte längre går upp i känslan på samma sätt. Jag tar inte längre min misslyckade spelsession personligt. Och om jag inte hade något annat för mig i livet än att spela TV-spel hade jag säkert hittat tålamod till ytterligare 100 försök.
Jag använder spel-genren, som garanterat ger ett påslag av stresshormoner på beställning, för att andningsträna och bli bättre på att hantera stress. Det kan appliceras på mängder av utmanande situationer. Så ta och vidga perspektivet till händelser som kanske gör dig stressad. Kan du träna förebyggande på nåt sätt? Begränsa inte det du just läst (om zombieslakt) till bilden av en fyrtioplussare som sitter och pangar monster med en nappliknande andningssak i munnen. Se min poäng. TACK.
Om jag andas genom munnen
kommer astman tillbaka
Astman agerar nuförtiden som en måttstock för när jag andas bra och inte. Vid minsta tendens till besvär går jag tillbaka till de grunder jag lärt mig. De enda tillfällena jag kan komma på som utlöst astma, det senaste året, är när jag av någon anledning börjat andas mer genom munnen.
Som ett experiment, för att bli varse om betydelsen av att näsandas, lånade jag min dotters näsklämma som hon använder när hon dyker för att inte få kallsupar. Jag satte den på näsan, i ett par timmar, så att jag blev tvungen att andas genom munnen. Mitt lilla test gav mig tveklöst en erfarenhet som var mödan värd. Känningar av ihopdragna luftrör gjorde sig påminda och det tog ett tag innan jag efteråt hittade tillbaka till mitt så mycket mer framgångsrika sätt att andas.
Och på Medveten Andnings instruktörskurs skulle vi deltagare vid ett tillfälle göra en Wim Hof-övning. Den gick ut på att först hyperventilera, några minuter, genom munnen och sen hålla andan. Efter övningen fick jag leta fram Bricanylen för första gången på länge. Ingen skugga över Wim Hofs metod som jag vet hjälpt många med flera olika typer av problem. Han visar vad som är möjligt att åstadkomma genom att bara andas på ett särskilt sätt. Men munandning, stora andetag och hyperventilering säger i alla fall min kropp med bestämdhet nej till.
Jag är övertygad om att ALLA har massor
att vinna på att förbättra sin andning
Sedan jag övergick till näsandning och principerna för detta så har jag inte haft nästäppa en endaste gång. En klar fördel när det kommer till både tal och sångröst. En alltför nasal röst är knappast trevlig att lyssna på. Jag gissar att om man inte använder näsan fullt ut förlorar man delar av dess funktion. Nuförtiden tar jag snudd på alla andetag genom näsan och undrar ödmjukt om jag någonsin kommer att bli täppt igen?
Att vid press och stress gå tillbaka till grunderna för en bra andning har för mig visat sig vara den mest effektiva metoden, för att komma upp på banan igen. Och astman försvann, efter 36 år behöver jag inte längre nån medicin, och det är ju helt fantastiskt. Men jag funderar ändå ibland över om det är just astman, eller om det är något annat, som varit den mest positiva förändringen sedan jag började att andningsträna. En sak som jag däremot är säker på är att sättet hur jag själv och hur andra andas – är något som kommer intressera mig väldigt mycket under resten av mitt liv. Jag är övertygad om att ALLA har massor att vinna på att förbättra sin andning.
David Sennerstrand – Röstcoach, föreläsare och andningsintruktör