Jag har upptäckt en något bortglömd sångpedagog med en förunderlig historia som är väl värd att dela.
Stough var en passionerad sångpedagog med en tydlig metodik. Han identifierade framför allt ett problem hos de sångare han undervisade. De andades inte ut tillräckligt länge eller med tillräcklig kraft. Istället flämtade de in luften ytligt och oregelbundet lite här och där i sina sånger.
När Stoughs elever inte lyckades kontrollera och hushålla med utandningsluften under sången, blev rösterna instabila och svaga. Därför fokuserade han främst på att träna upp andningsmusklerna, expandera lungorna och maximera utandningslängden hos sina elever. Det sägs ha lett till en stor förbättring redan efter några få lektionstillfällen, och han vann flera priser i körtävlingar med sina körer. Framgångarna tog honom senare till New York, där han undervisade stora sångare vid Metropolitan Opera.
År 1958 blev Stough uppringd av East Orange Veterans Affairs Hospital i New Jersey. Den här gången handlade förfrågan inte om att utveckla någon sångröst. Det var föreståndaren, Dr. Maurice J. Small, på TBC-avdelningen, som var genuint nyfiken på vad Stough kunde åstadkomma med sina kunskaper som sångpedagog för patienter med lungemfysem.
I den obotliga sjukdomen förstörs lungvävnaden, vilket gör att syreupptagningsförmågan försämras genom ett utdraget och plågsamt förlopp. I början kommer andfåddheten som ett brev på posten, bara av att anstränga sig minsta lilla. Senare, i sjukdomens progression, kommer andfåddheten även när man vilar, följt av ihållande hostattacker. Andningsfrekvensen ökar för de drabbade, vilket leder till överandning. Kroppens behov av syre överstigs när de i högt tempo kippar efter andan. Paradoxalt nog upplevs det som att syrebehovet ändå inte tillfredsställs.
Carl Stough
Det Stough fick se när han kom till ett av rummen på sjukhuset i New Jersey var ingen vidare vacker syn. En drös bleka sjuklingar låg desperat och försökte förgäves mätta sin lufthunger genom verkningslösa syrgastuber, i väntan på döden. Och till det där rummet hade patienterna blivit inkörda i 50 år för att möta sitt öde.
I Stoughs egen självbiografiska bok Dr Breath från 1970 kan man läsa om hans förvåning över vad han fick vara med om på East Orange-sjukhuset: “Jag hade i min enfald utgått från att alla åtminstone hade grundläggande kunskaper i fysiologi. Ännu mer naivt hade jag antagit att det fanns en allmän kunskap om andningens betydelse. Inget kunde vara mer fel.”
Trots att Stough inte var någon läkare, utan en andningsinspirerad sångpedagog, förstod han att sjukhusets metoder bara försämrade tillståndet för de sjuka. Det var inte svårigheterna med att andas in ny luft som plågade dem. De led för att de inte kunde andas ut den gamla syrefattiga luften. En viktig upptäckt för Stough var att vår viktigaste andningsmuskel, diafragman, var långt ifrån tillräckligt aktiv och fungerade dåligt hos patienterna.
På East Orange-sjukhuset visade det sig, genom röntgen, att patienterna använde diafragman i minsta möjliga utsträckning. Andningsmuskler som inte använts på länge hade helt enkelt förlorat sin rörlighet. Det var det som var orsaken till den dåliga syresättningen och att patienterna inte längre kunde andas djupt. Och det var just den nöten som Stough skulle knäcka genom att under de två kommande månaderna lära de sjuka att andas djupt igen.
Patienterna förbättrade sin förmåga att andas ut längre genom en uppmjukande massage av andningsmusklerna i hals, nacke och bröst. Genom att hålla andan några sekunder började diafragman röra på sig i större utsträckning. Vissa av de sjuka började kunna säga en hel mening utan att stycka upp frasen och kippa efter luft, som de tidigare tvingats göra.
För någon som är svårt sjuk i lungemfysem kan det verka hopplöst att förflytta sig i någon vidare utsträckning. En gammal man på avdelningen hade knappt kunnat gå över huvud taget, men klarade nu att ta sig upp för en hel trappa, skriver Stough i sin bok. För en annan patient, som bara kunde andas i en kvart utan syrgas, blev det nu möjligt att utan hjälpmedel andas i åtta timmar. En tredje hade lidit av sjukdomen i åtta år, men kunde nu lämna sjukhuset och ta jobb som sjökapten på en båt i Florida. Röntgenbilderna före, jämfört med efter, Stoughs speciella sätt att behandla patienterna, visade på tydlig förbättrad lungkapacitet. Även diafragman hade blivit starkare.
Detta gick stick i stäv med läkarnas allmänna uppfattning om vad som var möjligt. Vissa av dem var så skeptiska till Stoughs tillvägagångssätt att de inte ville låta honom fortsätta träna patienterna. Genom en för tiden ny röntgenteknik, där diafragmans rörelse filmades, kunde Stough bevisa för alla att han hade rätt.
Eftersom lungemfysem inte går att bota fokuserade Stough på att utveckla de partier av lungorna som ännu var funktionsdugliga. Under följande decennium anlitades Stough på många större sjukhus belägna vid Amerikas västkust. Med tiden insåg Stough att hans metoder fungerade även på patienter med flera sorters lungsjukdomar som astma, lunginflammation och bronkit. En stark insikt blev att alla hade nytta av att lära sig att andas rätt, inte bara de obotligt sjuka.
Stough var en skicklig sångpedagog som tänjde rejält på gränserna för sitt yrkesområde. Han nådde fantastiska resultat med sina unika andningsmetoder. Däremot var han inte lika talangfull när det kom till att sprida sina kunskaper. Han höll inte föredrag. I och med att hans enda bok försäljningsmässigt floppade förblev han, i relation till sina fantastiska resultat, en synnerligen anonym andningsinstruktör.
Källa: Breath – the new science of a lost art, Dr. Breath: The story of breathing coordination
