Carl Stough – sångpedagogen som gav hopp till svårt sjuka patienter

Har upptäckt en något bortglömd sångpedagog med en förunderlig historia som är väl värd att dela.

Stough var en passionerad sångpedagog med en tydlig metodik. Han såg framförallt ett problem hos de sångare han undervisade. De andades inte ut tillräckligt länge och med tillräcklig kraft. Istället flämtade de in luften ytligt och oregelbundet lite här och där i sina sånger 

När Stoughs elever inte lyckades kontrollera och hushålla med utandningsluften, när de sjöng, blev rösterna instabila och svaga. Därför fokuserade Stough främst på att träna upp andningsmuskler, expandera lungorna och att maximera utandningslängden, på sina elever. Det lär ha lett till en stor förbättring på bara några få lektionstillfällen och han vann flera priser i körtävlingar med flera av sina körer. Framgångarna tog honom senare till New York där han undervisade stora sångare vid Metropolitan Opera.

1958 blev Stough uppringd av East Orange Veterans Affairs Hospital i New Jersey. Den här gången handlade förfrågan inte om att utveckla någons sångröst. Det var föreståndaren dr Maurice J. Small på tbc-avdelningen som var genuint nyfiken på vad Stough kunde åstadkomma med sina kunskaper som sångpedagog, för patienter med lungemfysem. I den obotliga sjukdomen förstörs lungvävnaden så att syreupptagningsförmågan försämras genom ett utdraget och plågsamt skeende. I början kommer andfåddheten som ett brev på posten bara av att du anstränger dig minsta lilla. Senare i sjukdomsförloppet kommer du att få hämta andan även när du vilar. Detta följt av ihållande hostattacker. Andningsfrekvensen ökar för de drabbade vilket leder till överandning. Kroppens behov av syre överstigs när de i högt tempo kippar in luften. Paradoxalt nog upplevs det som att syrebehovet ändå inte tillfredsställs. 

Carl Stough

Det Stough fick se när han kom till ett av rummen i sjukhuset i New Jersey var ingen vidare vacker syn. En drös av bleka sjuklingar som desperat låg och förgäves försökte mätta sin lufthunger genom verkningslösa syrgastuber, i väntan på döden. Och till det där rummet hade patienterna blivit inkörda i 50 år för att möta sitt öde. 

I Stoughs egen självbiografiska bok Dr Breath från 1970 kan man läsa om hans förvåning över vad han fick vara med om på East Orange-sjukhuset: “Jag hade i min enfald utgått från att alla åtminstone hade grundläggande kunskaper i fysiologi. Ännu mer naivt hade jag antagit att det fanns en allmän kunskap om andningens betydelse. Inget kunde vara mer fel.” 

Trots att Stough inte var någon läkare, utan en andnings-inspirerad sångpedagog, förstod han att sjukhusets metoder bara försämrade tillståndet för de sjuka. Det var inte svårigheterna med att andas in ny luft som plågade dem. De led för att de inte kunde andas ut den gamla syrefattiga luften. En viktig upptäckt för Stough var att vår viktigaste andningsmuskel, diafragman, var långt ifrån tillräckligt aktiv och fungerade dåligt hos patienterna. 

På East Orange-sjukhuset visade det sig, genom röntgen, att patienterna använde diafragman i minsta möjliga utsträckning. Andningsmuskler som inte använts på länge hade helt enkelt förlorat sin rörlighet. Det var det som var orsaken till den dåliga syresättningen och att patienterna inte längre kunde andas djupt. Och det var just den nöten som Stough skulle knäcka. Genom att under de två kommande månaderna lära de sjuka att andas djupt igen.

Patienterna förbättrade sin förmåga att andas ut längre genom en uppmjukande massage av andningsmuskler i hals, nacke och bröst. Genom att hålla andan några sekunder började diafragman röra på sig i större utsträckning. Vissa av de sjuka började kunna säga en hel mening utan att stycka upp frasen och kippa efter luft som de tidigare tvingats göra. 

För någon som är svårt sjuk i lungemfysem kan det verka hopplöst att förflytta sig i någon vidare utsträckning. En gammal man på avdelningen hade knappt kunnat gå över huvud taget, men klarade nu att ta sig upp för en hel trappa, skriver Stough i sin bok. För en annan patient, som bara kunde andas i en kvart utan syrgas, blev det nu möjligt att utan hjälpmedel andas i åtta timmar. En tredje hade lidit av sjukdomen i åtta år, men kunde nu lämna sjukhuset och ta jobb som sjökapten på en båt i Florida. Röntgenbilderna före, jämfört med efter, Stoughs speciella sätt att behandla patienterna visade på tydlig förbättrad lungkapacitet. Även diafragman hade blivit starkare. 

Detta gick stick i stäv med läkarnas allmänna uppfattning om vad som var möjligt. Vissa av dem var så skeptiska till Stoughs tillvägagångssätt att de inte ville låta honom fortsätta att träna patienterna. Genom en för tiden ny röntgenteknik, där diafragmans rörelse filmades, kunde Stough bevisa för alla att han hade rätt. 

Eftersom lungemfysem inte går att bota fokuserade Stough på att utveckla de partier av lungorna som ännu var funktionsdugliga. Under följande decennium anlitades Stough på många större sjukhus belägna vid Amerikas västkust. Med tiden insåg Stough att hans metoder fungerade även på patienter med flera sorters lungsjukdomar som astma, lunginflammation och bronkit. En stark insikt blev att alla hade nytta av att lära sig att andas rätt, inte bara de obotligt sjuka. 

Stough var en skicklig sångpedagog som tänjde rejält på gränserna för sitt yrkesområde. Han nådde fantastiska resultat med sina unika andningsmetoder. Däremot var han inte lika talangfull när det kom till att sprida sina kunskaper. Han höll inte föredrag. I och med att hans enda bok försäljningsmässigt floppade så förblev han, i relation till sina fantastiska resultat, en synnerligen anonym andningsinstruktör.

Källa: Breath – the new science of a lost art, Dr. Breath: The story of breathing coordination 

Åtta tips för bättre presentationer

Att stå där framme, iakttagen av alla i publiken, är för många en jobbig plats att befinna sig på. En plats som kanske helst lämnas, fortast möjligt. Ju snabbare du pratar ju snabbare tar det jobbiga slut. Och pauserna, i talet, körs över för att så fort som möjligt få lov att fly faran och sätta sig själv i säkerhet.

Vill du fly din publik?

Reaktionen är förståelig och nästan alla kan nog känna igen sig i vill-härifrån-nu-känslan. Samtidigt är det att ge sig själv sämsta tänkbara förutsättningar för att få till ett bra föredrag.

Ingen kommer att trollbindas av ditt framförande om du fokuserar på närmaste flyktväg. Och att helst av allt vilja fly en situation, som egentligen inte är farlig på riktigt, är ju en ganska destruktiv inställning.

Man behöver våga möta sin publik.

Här följer 8 väl valda tips särskilt till dig som känner igen dig i beskrivningen och vill utmana dig själv att stanna kvar med publiken.

  1. Presentera med en röst som når ut – de flesta behöver öka sin röstvolym med ca 30% när de talar inför folk
  2. Presentera i ett tempo du hanterar – snubblar du över orden går det för snabbt
  3. Lufta framförandet med pauser – så att publiken kan ta in vad du just sagt och så att du ger dig tid att andas
  4. Rör på läppar och tunga när du pratar – artikulera mera, tydlighet uppskattas och det kommer att verka som att du tror på det du säger
  5. Glöm inte att andas in ordentligt i pauserna – så att magen putar ut. Då räcker luften längre och du blir mindre nervös.
  6. Öva presentationen många gånger – ju mer du övar ju tryggare och friare kommer du att känna dig
  7. Möt din publik med blicken – ögonkontakt ger förtroende. Deras uttryck och respons på vad du säger (bekräftande blickar, instämmande nickningar, kroppsspråk) hjälper dig att hitta närvaro, rytmik och tempo i det du säger. 
  8. Säg ja till feed back. Men glöm inte att uppfattningen om vad som är bra och inte kan skilja sig från person till person ganska rejält. Bilda dig en egen uppfattning om vad du tycker är bra. Och framförallt – vad som är du.

Lycka till med dina presentationer och hoppas du får nytta av tipsen!

Det magiska ”om” – mumma för dina presentationer

Man brukar säga att engagemang smittar av sig. Men låter du inte engagemanget färga av sig på din röst riskerar du att inte få med dig din publik.

Inom skådespeleri talas det ofta om det magiska om, inspirerat av den ryske skådespelaren och teaterdirektören Konstantin Stanislavskij. 

Genom detta om kan du blixtsnabbt förändra ditt sätt att uttrycka dig – som att trycka på en knapp. 

På det sättet kan du jobba med dina tal och presentationer för att bryta gamla inkörda mönster. Och för att få ett helt annat anslag och energi i det du säger. Ett konkret exempel skulle kunna vara: 

Berätta det du vill säga som om du berättade en helt fantastisk nyhet.

Eller varför inte som om du äger hela scenen.

Hur uttrycker du dig då, vad händer med rösten? Hur ändrar sig ton, volym och artikulation? 

Prova något annat om. Till exempel som om du berättade om en semesterresa du bokat in för att överraska din partner, familj eller vän, hur galet vackert allt är på den platsen. 

Eller som om du delar med dig av en sjukt spännande nyhet. 

Hur låter du när du berättar om något sådant? 

Kan du bara få in en del av det engagemanget i din presentation, framförande eller ditt tal, så skulle din publik tacka dig för det.

SMS:a inte, RING!

Är det så att det har blivit helt ute att ringa upp?

Tycker du kanske att det är en aning påträngande om någon ringer spontant, utan att först kolla av med ett sms om det är läge för en pratstund?

Då måste man ju kommunicera just precis här och nu. Man kan inte, som vid sms, svara lite senare när (och om) man får tid och lust. 

Att texta är onekligen smidigt och bekvämt och man ger mottagaren ett sympatiskt svängrum att svara när hen får en lucka.

Men vill du få någon till något. En ny kontakt som du inte känner. Till exempel göra en deal, presentera en idé eller få komma på en anställningsintervju – SMS:a inte, ring upp! 

Din röst kommer alltid vara överlägsen det skrivna ordet när du vill knyta nya personliga kontakter.

Det personliga mötet är förstås på en ohotad första plats. Men är det inte läge för ett sådant, se till att åtminstone ge dig själv chansen att använda ditt mest slagkraftiga verktyg för kommunikation, din röst.

Nu kanske det oftast står i ansökan för den tjänst du söker att ansökningar bara tas emot skriftligt, tänker du. Tips! Läs noga igenom ansökan och hitta en otydlighet som du behöver få svar på. Det finns alltid otydligheter.

Vilket sammanhang saken än gäller så var lite kreativ och kom på en anledning att lyfta luren.

Det vinner du på, jag lovar!

Tror det här är bästa tricket mot hicka

Lider du just nu av störig hicka? Eller vill du ha ett motmedel om din diafragma skulle få för sig att göra ofrivilliga sammandragningar när du minst önskar det? Det är iallafall vad som händer vid hicka – muskelryckningar i vår viktigaste andningsmuskel (diafragman) som får dig att andas in jättesnabbt. Stämbanden svarar på de snabba inandningarna med att sluta samman och det är därför som hickan låter.

Har hickan nån bra funktion? kanske du undrar. Svar nej. Åtminstone vet ingen om någon.

Hicka kan man få av att hetsäta, dricka läsk, alkohol eller utsätta sig för snabba temperaturförändringar. Du kan också börjar hicka av att du är nervös. Och nervös är man ju ofta innan man ska tala inför folk till exempel. Därför kan det vara extra bra att ha ett äss skjortärmen om du skulle börja hicka när du minst önskar. Det är inte svårt.

Gör så här:

  1. Ta fram ett glas med kallt vatten.
  2. Drick 5 små snabba klunkar och avluta med en stor klunk utan att andas in mellan klunkarna.

Och nu så ska hickan ha gett med sig. Har testat med mig själv, en del vänner och mina nära. 100% positivt resultat hittills. Nästan lite magiskt. Prova!

tala så det känns


Rösten kan, om du väljer det, fungera som ett lock över ditt känsloliv. Du kan låta den vara ett monotont och odynamiskt instrument. Och ta dig igenom hela ditt presentationsmaterial utan att avslöja för någon vad du har för känslor kring det du säger. 

Din röst kan också vara det mest fantastiska instrument för kommunikation du någonsin kommer att äga, genom att låta känslor spegla sig i den. Det är när dina känslor färgar din röst och hänger ihop med ditt kroppsspråk som du når din fulla potential. Det är då du kan få människor att på riktigt bry sig om vad du säger. När din melodi stämmer överens med det du talar om upplevs du som mer trovärdig och personlig. Det är därför det ska kännas när du talar. 

I skydd av din yrkesroll är det lätt hänt att du slår an en opersonlig ton i rösten som skapar distans till lyssnaren. Men du, hamna inte där. När du framträder med känsla och närvaro kommer din röst att lira med det du vill uppnå. 

En fråga att ställa sig själv som kan hjälpa till att nå dit är:

Vad vill jag att min publik ska känna under och efter min presentation

Den frågan kommer att utmana de val du gör angående hur du väljer att säga något.

Hur låter du i pausen?

Jag får ofta frågan om jag tänker på hur folk pratar. Det stämmer delvis, men jag kan för det mesta koppla bort sånt när jag vill fokusera på annat. Det jag har svårare för att koppla bort är det som händer när någon gör en paus, i talet, för att andas in. Det ögonblicket berättar en hel del om personen framför mig. Ibland är inandningen knappt märkbar, nästan ljudlös och oforcerad. Axlar, nacke och bröstkorg rör sig knappt något alls under samma ögonblick som luften kommer in. 

Eller så händer det motsatta: axlarna höjs, bröstkorgen hävs, muskler i nacken spänns, inandningen låter mycket och känns ansträngande. Och precis innan luften kommer in kan det uppstå ett så kallat utfyllnadsljud, till exempel ett: Ah, Ö, eller Mm. 

Det kanske också uppstår ett smackande ljud varje gång munnen öppnas för inandning. En mikrofon förstärker inte bara talet utan också eventuella ljud i andningspauserna. Till exempel smack-läten som kommer från ljudet av tungan som rör sig nedåt från sin plats mot gommen samtidigt som inandningsluften skapar ett luftsug.

Under en workshop räckte en deltagare upp handen när vi gick igenom olika varianter av störande paus-läten. Jag gav honom ordet och han berättade stolt: 

“Man stänger bara munnen i alla pauser man tar!”

“Inser du hur otroligt smart det är att göra precis så som du just sa?” frågade jag honom. 

När man stänger munnen vid pauserna gör man sig (nästan alltid) kvitt alla störande läten. Man ser också till att sannolikheten till att andetaget därefter blir ett djupt sådant ökar radikalt jämfört med om du tagit det med munnen öppen.

Det här är en mångsidig övning som både hjälper dig att minska ner på oönskade ljud vid andnings-pauser och att andas djupare när du pratar.

ÖVNING Näsandning under tal

  1. Använd en text från en bok, magasin eller tidning.
  2. Innan du börjar läsa texten du valt högt, stäng munnen och andas in genom näsan.
  3. När du stöter på en punkt, kommatecken eller kommer till mitten av en lång mening – stäng munnen och andas in genom näsan.
  4. Öva i olika lästempon. Börja med ett långsamt och jobba dig upp.

Om du vanemässigt andas mycket genom munnen kommer övningen att vara svår och du behöver öva dagligen med stort tålamod. Men samtidigt kommer den att vara ett viktigt steg på vägen mot att bli ett äkta näsandningsproffs.

Lycka till! David

Den talare som lyckas beröra med storytelling är alltid en vinnare

Journalisten Rob Walker ville 2009 ta reda på om storytelling verkligen är så vägvinnande som det sägs – så han köpte 200 saker från eBay. Värdet var ungefär 1 dollar per objekt. Sedan bad han 200 författare att skriva en berättelse till varje sak. När det var klart såg han till att var och en av sakerna las ut för auktion på eBay igen. Den här gången med prylens egen unika historia inkluderad i beskrivningen. Ett av objekten var ett hästhuvud som köptes för 99 cent. Det såldes, med tillhörande berättelse, för 62.95 dollar. En ökning med 6395% Sammanfattningsvis köpte Rob Walker de 200 sakerna för 129 dollar och sålde dem för 8000 dollar. Experimentet är ett klockrent exempel på hur mycket vi människor älskar historier. 

I Stockholm har, under många år, en av höjdpunkterna för horder av turister varit I Stieg Larssons fotspår. Vandringar som bygger på platser med påhittade historier baserade på deckar-trilogin Millenium. Att i ett liknande koncept följa med på en tur i poliskommissarie Wallanders spår, i den lilla skånska idyllen Ystad, lockar turister från hela världen. För att inte tala om miljontals barn (och vuxna) som ser det som en av höjdpunkterna i livet att få uppleva en “äkta” Harry Potter-vandring i London. 

Sammanfattningsvis handlar det om människor som gärna betalar en rejäl slant för att titta på platser där egentligen inget särskilt har hänt på riktigt över huvud taget. Kanske kan verka fånigt men vem kan bry sig mindre om det? Det är en mänsklig rättighet att få lov att förundras över att det faktiskt är här, på King´s Cross, plattform 9¾ och ingen annanstans som Hogwartsexpressen avgår mot Hogwarts. 

Skulle någon viktigpetter påpeka att allt bara är en en ihopfejkad berättelse och att King’s cross bara är en vanlig tågstation, skulle samtliga, av de invigda, bli fly förbannade. Eftersom det är att sticka kniven i det allra heligaste, i deras fantasi. Så fy på dig som försöker ta folk bort ifrån den högaktade illusionen. 

Vi är beredda att slåss för rätten att få dras med, ha våra upplevelser, våra distraktioner. Berättelser har funktionen att få dig att bli känslomässigt involverad – vare sig de är sanna eller inte. Ju mer känslomässigt involverad du blir, ju mindre kritisk och ifrågasättande blir du. Blir du berörd, så blir du hookedDärför är den talare som lyckas beröra publiken med storytelling alltid en vinnare.

Men för att storytelling ska få fullt genomslag behöver du kunna tala på ett sätt så att folk lyssnar. Därför kan du behöva utveckla ditt kroppsspråk och din röst. Ett uttryck där framförande, röst och kroppsspråk sitter ihop är världens mest beprövade och effektiva verktyg för att du som talare ska kunna nå din publik.

David Sennerstrand

Qubely