Höll i en röst-workshop på Järfälla Lärcentrum i torsdags. Välbehövlig röstfriskvård för ett gäng lärare; ett minst sagt röstkrävande yrke. På bilden visar jag deltagarna poängen med att för röstens skull bubbla i vatten med rör. #rörfonation
Finns mer att läsa om rörfonation under länken till höger högst upp på sidan.
Är din organisation intresserad av att boka en röst-workshop? Ställ din förfrågan HÄR.
Läste en himla intressant artikel i Daily Mail som jag gärna vill dela med mig av.
Du kanske har sett filmen Jerry Maguire med Tom Cruise och Renée Zellweger?
I slutet, efter att Jerry hållit en lång och desperat kärleksförklaring, ångrat sina snedsteg och väntar lidelsefullt på svar om Dorothy ska dissa eller ta honom tillbaka, svarar hon rakt och enkelt: “You had me at hello”.
Inledningsordet i hans långa och dramatiska utläggning hade med facit i hand räckt hela vägen.
Och det verkar vara faktiskt vara ungefär så. Ett hallå eller hejsan är tillräckligt för de flesta att avgöra om du är att lita på eller inte.
På bara en halvsekund så har folk ofta bildat sig en tydlig uppfattning om din personlighet, genom att bara lyssna på din röst. De behöver inte heller se dig för att bestämma sig för om du är attraktiv eller inte. Att bara höra hur du låter räcker långt.
Det har Psykologer från universitet i Glasgow och Princeton i USA kommit fram till genom en ganska intressant studie.
Läskigt?
Jo. Men vi ska strax gå in på varför det finns fler anledningar till pepp än depp.
Men först lite om hur undersökningen gått till – det kan man ju faktiskt undra.
Testpersoner fick lyssna på inspelningar, där olika människor sa ”hello” och sen bedöma dem enligt personlighetsdrag så som: pålitlighet, auktoritet, attraktion och värme.
Slutsatsen blev att de flesta av de inspelade rösterna framkallade en liknande respons hos deltagarna. Och de bildade sig en uppfattning på nolltid – efter att ha lyssnat till rösten i fråga 300-500 millisekunder.
Oavsett om intrycket skulle ha nåt med sanningen att göra eller inte, så har testpersonerna alltså, häpnadsväckande snabbt, bildat sig en snarlik uppfattning om de inspelade rösterna.
Dr Phil McAleer, Glasgow University, som lett studien, resonerar över att anledningen till att människan så fort kan bilda sig en uppfattning kring pålitlighet och auktoritet, som enligt undersökningen varit de viktigaste personlighetsdragen, kanske kan ha utvecklats långt tillbaka i vår historia, då beslut om vem är att lita på eller inte varit avgörande för vår överlevnad.
Kan man då påverka hur andra ska reagera, när man till exempel presenterar sig för första gången för en ny kontakt?
Klart man kan.
Undersökningen visade bland annat att män som gick upp i tonläge, och kvinnor som varierade tonläge ansågs som mer trovärdiga.
Monotont och entonigt snackande är med andra ord ingen höjdare om man vill ge ett gott intryck på momangen.
Auktoritet påverkas delvis av en lägre tonhöjd, men framförallt av klang och resonans i din röst.
David Sennerstrand
Rösten är kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner.
Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till bättre självförtroende och större välbefinnande.
Hela 38% av det intryck vi förmedlar vid kommunikation handlar, enligt forskare, om röstkvalitet.
Så varför inte börja att ta hand om din röst du också. Ge den lite röstfriskvård helt enkelt.
Det har trillat in några omdömen från utvärderingen av workshopen i Järfälla för ett par veckor sedan. Himla kul att det är så positiva sådana.
För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.
Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.
Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?
Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.
HON HADE KOMMIT IN!!
Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?
Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.
När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.
Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?
Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.
Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.
Idag är hon fast anställd på Dramaten.
Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.
DS
Det är inte helt oproblematiskt att prata om teknik och känsla som två helt och hållet åtskilda saker. Egentligen hör det ihop och mina erfarenheter säger att man bör jobba med helheten så mycket som möjligt.
När man kan observera hur en sångare “tänker teknik” i ett framförande är det ett bra exempel på när teknik-tänk har fått ta för stor plats till bekostnad av uttryck, känsla och närvaro. Då spelar det ingen roll hur bra sångaren egentligen låter – det blir i längden tråkigt att lyssna till och det kommer inte att beröra.
Teknik och uttryck hör ihop. För om man har engagemang och vilja bakom det man säger eller sjunger så klarar sig rösten bättre än om man passivt, utan vilja, skulle producera motsvarande ljud. Så intelligenta är våra kroppar. Kroppens eget stöd – om man vill.
Det finns skådespelare som överarbetar och sliter på sin röst var och varannan kväll på teatern. Ibland med bristfällig röstteknik. Men de har oftast full fokus på vilja och angelägenhetsrad, därmed klarar de sig bättre än många andra röstkrävande yrkesgrupper, från att bli röst-trötta.
Det låter kanske inte helt märkligt om man förställer sig en situation där man talar extremt starkt för att man är förbannad och en annan där man talar lika starkt men utan någon speciell känsla. Tanken på att skrika rakt ut utan att ha förankrat skriket i en känsla, gör ont bara den.
Man kan till exempel fråga sig hur ett spädbarn kan producera så mycket ljud (Jo, jag vet hur det är) med sina pyttesmå stämband – och ändå sällan bli rösttrött, hes och sliten.
Varför? Så små barn skriker av en anledning. De har en vilja, ett behov eller en känsla som de uttrycker. De skriker inte bara för nöjes skull utan att ha nån speciell anledning (även om det ibland kanske kan kännas så).
Och om man observerar hur ett så litet barn andas så dröjer det inte länge innan man kan bevittna en perfekt bukandning som överglänser de flesta vuxnas sätt att andas på (oftare högandning).
Hur jobbar man med känsla och engagemang i rösten då? Är inte det svårt?
Inte alls. Receptet är: VERB. Närmare bestämt aktiva verb.
Många har säkert mött den något ansträngda instruktionen le eller se gladare ut, under till exempel en fotografering.
Ett ansträngt och pålagt leende är det få som uppskattar. Men hur blir det om man vänder på steken. Istället för att försöka utgå från att känslan sitter i dig, sänd iväg den istället. BLI EN SÄNDARE.
Ett exempel. Istället för att tänka nu ska jag se glad ut tänk att du ska glädja att glädja – det är mycket lättare och kroppen får en uppgift som den förhoppningsvis till och med trivs med.
Förslagsvis i fotoexemplet, försök få fotografen att le. Vad händer?
Det är att bli en sändare och då ska du se att den där känslan hos dig själv kommer helt uppriktigt i kroppen och det jobbiga i att försöka se glad ut uteblir.
Rösten kommer också få en positiv förändring hos någon som anammar aktiva verb – istället för att ansträngt försöka låta trevlig.
David Sennerstrand
Förra veckan var jag och jobbade med ett gäng från Järfälla kommuns kundtjänst (servicecenter). De pratar i telefon många timmar varje dag och har därför ett extra stort behov av röstfriskvård och att utveckla rösttekniken.
Röstträning handlar inte bara om att få rösten att hålla för påfrestningar och utveckla sin röstkvalité – utan till exempel också, som i det här fallet, bli bättre på att variera tonläget när man pratar. Det vill säga att använda sina olika växlar i rösten.
Vissa har en vana att parkera i ett monotont entonigt röstläge, inte minst då energinivån är låg och vid trötthet. Det sliter mer på rösten och är nästan alltid mindre trevligt att lyssna till.
Olika former av glissando-övningar är inte dumt för att hitta olika växlar i rösten.
Svenskan är ett sjungande språk och klingar helt enkelt mer trevligt om vi använder både högt, lågt och allt däremellan. Dynamik.
Inte övertygad? Gör ett litet experiment. Prova att säga ordet: Drottningatan.
Gör det en gång till fast långsamt. Notera melodin i ordet. Man kan urskilja 4 toner: Drott-ning-ga-tan – en ton för varje stavelse. Byt ut ordet Drottninggatan till: la-la-la-la och sjung tonerna. Visst handlar det om ganska stora intervall mellan varje ton?
Jämför med engelskans mer entoniga: Queen street. Hur låter det om man säger Drottningatan men med engelskans språkmelodi på samma ord: Queen street?
Inte så jätte roligt? En, av många, bra anledningar att jobba igenom sitt register med hjälp av några effektiva glissandon ett par gånger om dan.
Vet du inte vad ett glissando är? Kanske kommer du ihåg “Pentagon”.
-Se upp för stupet!
-Vilket st-u-u-u-u-p….
(Obs! “Lådbil” funkar inte så bra med gliss och kör större intervall än i sketchen)
Glid upp eller ner från en ton till en annan, förslagsvis på /H-å-å/, från högt till lågt och från lågt till högt (Obs! Inget med volym att göra – vi pratar om högt och lågt i ditt register).
Håll dig kvar i själva glissandot så länge du kan. Rör dig sakta upp och ner mellan tonerna. Prova med utgångspunkt från din allra högsta ton till din allra lägsta – och tvärtom.
DS
Så gott som alla vet att det är viktigt att träna sin kropp. Vi bör ta hand om den, äta sunt och röra på oss för att hålla oss friska, snygga och må bra.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar: ”Alla individer bör, helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter.”
Många får friskvårdsbidrag via sin arbetsgivare. I och med att vi genom en mer stillasittande arbetskultur ökat riskerna för välfärdssjukdomar har fysisk aktivitet sällan varit en viktigare sysselsättning.
Kroppen använder man till så mycket, varje dag. Vi utsätter den för stora påfrestningar på många olika sätt och det är inte speciellt svårt att förstå att vi bör ta hand om den på bästa sätt.
Men rösten då? Skulle inte den vara värd att ta hand om på ett liknande sätt?
För att rösten är ju kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner.
Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till bättre självförtroende och större välbefinnande.
Hela 38% av det intryck vi förmedlar vid kommunikation handlar, enligt forskare, om röstkvalitet.
Så varför inte börja att ta hand om din röst du också. Ge den lite röstfriskvård helt enkelt.
Det har den gjort sig förtjänt av.
David Sennerstrand
