manvillju@nullsnackasunt.se
Norrtullsgatan 57, 113 45 Sthlm
Rösten är kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner.
Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till bättre självförtroende och större välbefinnande.
Hela 38% av det intryck vi förmedlar vid kommunikation handlar, enligt forskare, om röstkvalitet.
Så varför inte börja att ta hand om din röst du också. Ge den lite röstfriskvård helt enkelt.
“Något förunderligt” är namnet på Solna kulturskolas årliga julkalabalik som jag själv haft nöjet att skriva manus till och regissera denna gång.
Produktionen består av ungefär 170 medverkande elever med det gemensamma att de alla går på Solna kulturskola. Berättelsen framförs genom en rad olika ämnen: dans, musikal, instrument, bild med mera.
Tycker att “Vi i Solna” sammanfattade det hela på ett utmärkt sätt:
I stället för att leverera en klassisk julsaga är årets föreställning ett artistiskt inlägg i en ständigt pågående samhällsdebatt. Både i Solna och på andra håll i riket. Handlingen i korthet: Byråkraten Kerstin får i uppdrag av den mäktiga byggherren att hitta den perfekta platsen för en ny köpgalleria. ”Med rätt att riva gammalt”, som uppdraget lyder. Belöningen? Att bli utnämnd till ”Byråkrat of the year”.
Att få vara med från början. Se hela resan. Från det att vissa elever varit så blyga och så små att de knappt vågat möta en med blicken – tills nu, då de fullständigt ägt scenen inför 600 åskådare – det är så mäktigt.
Vad dramat och gestaltningen kan göra med människor är just något förunderligt. Det är så mycket, som så starkt begränsar ens potential, som sitter i huvudet. En väg att gå kan då vara att helt enkelt tillåta sig själv att vara nån annan.
Jag kommer ihåg en blyg kille från gymnasietiden. Han gick runt med dålig hållning, blicken i golvet och talade med en röst så liten att den knappt hördes.
Det var till den personen hans omgivning reducerade honom. Det var till den personen han reducerade sig själv.
Men så fick han under det sista gymnasie-året chansen att spela en roll i en musikal. Han fick med andra ord möjlighet att för en stund bli nån annan.
Då hände det, det förunderliga.
Plötsligt talade han med en röst som nådde ut. Hans hållning blev upprätt och han fixerade sina medaktörer med stadig blick, helt i samklang med den högstatus-figur han skulle gestalta.
Och så fanns det bara där. Allt som behövdes var ett sammanhang där han inte längre behövde vara den som hans omgivning lärt honom att han var. Den nästan sjukligt blyga människan tar plötsligt plats med en röst och ett kroppsspråk så självklart att man har svårt att förstå hur förvandlingen egentligen gått till.
Jag ser det här igen och igen. Teater och gestaltning som gör underverk med folk som de framöver kommer ha ovärderlig nytta av – i vilken riktning livet än tar dem.
Att anamma skådespelarens sätt att lära sig hur man kan lära känna hela sig själv är förvånande att inte fler använder sig av – i många olika yrkesgrupper.
Det är ju bara så himla effektivt.
Det har trillat in några omdömen från utvärderingen av workshopen i Järfälla för ett par veckor sedan. Himla kul att det är så positiva sådana.
För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.
Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.
Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?
Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.
HON HADE KOMMIT IN!!
Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?
Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.
När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.
Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?
Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.
Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.
Idag är hon fast anställd på Dramaten.
Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.
DS
Det är inte helt oproblematiskt att prata om teknik och känsla som två helt och hållet åtskilda saker. Egentligen hör det ihop och mina erfarenheter säger att man bör jobba med helheten så mycket som möjligt.
När man kan observera hur en sångare “tänker teknik” i ett framförande är det ett bra exempel på när teknik-tänk har fått ta för stor plats till bekostnad av uttryck, känsla och närvaro. Då spelar det ingen roll hur bra sångaren egentligen låter – det blir i längden tråkigt att lyssna till och det kommer inte att beröra.
Teknik och uttryck hör ihop. För om man har engagemang och vilja bakom det man säger eller sjunger så klarar sig rösten bättre än om man passivt, utan vilja, skulle producera motsvarande ljud. Så intelligenta är våra kroppar. Kroppens eget stöd – om man vill.
Det finns skådespelare som överarbetar och sliter på sin röst var och varannan kväll på teatern. Ibland med bristfällig röstteknik. Men de har oftast full fokus på vilja och angelägenhetsrad, därmed klarar de sig bättre än många andra röstkrävande yrkesgrupper, från att bli röst-trötta.
Det låter kanske inte helt märkligt om man förställer sig en situation där man talar extremt starkt för att man är förbannad och en annan där man talar lika starkt men utan någon speciell känsla. Tanken på att skrika rakt ut utan att ha förankrat skriket i en känsla, gör ont bara den.
Man kan till exempel fråga sig hur ett spädbarn kan producera så mycket ljud (Jo, jag vet hur det är) med sina pyttesmå stämband – och ändå sällan bli rösttrött, hes och sliten.
Varför? Så små barn skriker av en anledning. De har en vilja, ett behov eller en känsla som de uttrycker. De skriker inte bara för nöjes skull utan att ha nån speciell anledning (även om det ibland kanske kan kännas så).
Och om man observerar hur ett så litet barn andas så dröjer det inte länge innan man kan bevittna en perfekt bukandning som överglänser de flesta vuxnas sätt att andas på (oftare högandning).
Hur jobbar man med känsla och engagemang i rösten då? Är inte det svårt?
Inte alls. Receptet är: VERB. Närmare bestämt aktiva verb.
Många har säkert mött den något ansträngda instruktionen le eller se gladare ut, under till exempel en fotografering.
Ett ansträngt och pålagt leende är det få som uppskattar. Men hur blir det om man vänder på steken. Istället för att försöka utgå från att känslan sitter i dig, sänd iväg den istället. BLI EN SÄNDARE.
Ett exempel. Istället för att tänka nu ska jag se glad ut tänk att du ska glädja att glädja – det är mycket lättare och kroppen får en uppgift som den förhoppningsvis till och med trivs med.
Förslagsvis i fotoexemplet, försök få fotografen att le. Vad händer?
Det är att bli en sändare och då ska du se att den där känslan hos dig själv kommer helt uppriktigt i kroppen och det jobbiga i att försöka se glad ut uteblir.
Rösten kommer också få en positiv förändring hos någon som anammar aktiva verb – istället för att ansträngt försöka låta trevlig.
David Sennerstrand
Förra veckan var jag och jobbade med ett gäng från Järfälla kommuns kundtjänst (servicecenter). De pratar i telefon många timmar varje dag och har därför ett extra stort behov av röstfriskvård och att utveckla rösttekniken.
Röstträning handlar inte bara om att få rösten att hålla för påfrestningar och utveckla sin röstkvalité – utan till exempel också, som i det här fallet, bli bättre på att variera tonläget när man pratar. Det vill säga att använda sina olika växlar i rösten.
Vissa har en vana att parkera i ett monotont entonigt röstläge, inte minst då energinivån är låg och vid trötthet. Det sliter mer på rösten och är nästan alltid mindre trevligt att lyssna till.
Olika former av glissando-övningar är inte dumt för att hitta olika växlar i rösten.
Svenskan är ett sjungande språk och klingar helt enkelt mer trevligt om vi använder både högt, lågt och allt däremellan. Dynamik.
Inte övertygad? Gör ett litet experiment. Prova att säga ordet: Drottningatan.
Gör det en gång till fast långsamt. Notera melodin i ordet. Man kan urskilja 4 toner: Drott-ning-ga-tan – en ton för varje stavelse. Byt ut ordet Drottninggatan till: la-la-la-la och sjung tonerna. Visst handlar det om ganska stora intervall mellan varje ton?
Jämför med engelskans mer entoniga: Queen street. Hur låter det om man säger Drottningatan men med engelskans språkmelodi på samma ord: Queen street?
Inte så jätte roligt? En, av många, bra anledningar att jobba igenom sitt register med hjälp av några effektiva glissandon ett par gånger om dan.
Vet du inte vad ett glissando är? Kanske kommer du ihåg “Pentagon”.
-Se upp för stupet!
-Vilket st-u-u-u-u-p….
(Obs! “Lådbil” funkar inte så bra med gliss och kör större intervall än i sketchen)
Glid upp eller ner från en ton till en annan, förslagsvis på /H-å-å/, från högt till lågt och från lågt till högt (Obs! Inget med volym att göra – vi pratar om högt och lågt i ditt register).
Håll dig kvar i själva glissandot så länge du kan. Rör dig sakta upp och ner mellan tonerna. Prova med utgångspunkt från din allra högsta ton till din allra lägsta – och tvärtom.
DS
Så gott som alla vet att det är viktigt att träna sin kropp. Vi bör ta hand om den, äta sunt och röra på oss för att hålla oss friska, snygga och må bra.
Folkhälsomyndigheten rekommenderar: ”Alla individer bör, helst varje dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt minst 30 minuter.”
Många får friskvårdsbidrag via sin arbetsgivare. I och med att vi genom en mer stillasittande arbetskultur ökat riskerna för välfärdssjukdomar har fysisk aktivitet sällan varit en viktigare sysselsättning.
Kroppen använder man till så mycket, varje dag. Vi utsätter den för stora påfrestningar på många olika sätt och det är inte speciellt svårt att förstå att vi bör ta hand om den på bästa sätt.
Men rösten då? Skulle inte den vara värd att ta hand om på ett liknande sätt?
För att rösten är ju kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner.
Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till bättre självförtroende och större välbefinnande.
Hela 38% av det intryck vi förmedlar vid kommunikation handlar, enligt forskare, om röstkvalitet.
Så varför inte börja att ta hand om din röst du också. Ge den lite röstfriskvård helt enkelt.
Det har den gjort sig förtjänt av.
David Sennerstrand
Har beställt hem ett tjugotal fonationsrör i olika längder. Undrar du vad man använder dem till? Kolla föregående inlägg så får du en hyfsat utförlig genomgång.
Många uppskattar att jobba med rösten på detta sätt. Det är konkret och de flesta får en positiv känsla, att bubblandet gör skillnad, redan efter en kort stund.
På mina workshops använder vi oss ofta av sugrör, en budgetvariant, men riktiga labbrör av glas är ju helt klart det bästa. Därför siktar jag på att ha en uppsättning med mig, om kunden önskar, inför kommande workshops.
Ett bättre begrepp än magstöd tycker jag är jämvikt. Att hitta ett sunt förhållande mellan utkraft och motkraft i luftflödet. Det är i synnerhet det sistnämnda som man medvetet behöver öva på för att börja använda sin röst mer avspänt, kontrollerat, sunt och inte minst för att börja kommunicera mer effektivt.
Att bland annat jobba med fonationsrör för att uppnå detta är faktiskt riktigt smart.
David Sennerstrand
Att för röstens skull bubbla med glasrör, slang eller sugrör i ett kärl med vatten.
Varför i sjutton ska man göra det?
Man kan i allafall lugnt påstå att var och varannan logoped sysslar med detta, och även en hel del röst- och sångcoacher. Det borde vara en fingervisning åt att det faktiskt är en ganska vettig sysselsättning.
Jag tänkte dela med mig av mina bubbelkunskaper i ett lagom långt och välavvägt blogginlägg.
Vi börjar med syftet. Varför är det bra och vad är det man tränar?
– Avspänning
– Andning
– Fonation
– Larynxhöjd
– Ansatser
– Resonans
– Dynamik
– Artikulation
– Röstteknik (sång och tal)
Vad handlar det om egentligen?
Med mina elever, både tal och sång, arbetar jag (och de flesta andra sångcoacher) med motstånd. Eller kanske man hellre vill förklara det som: hålla tillbaka luftflödet, inhalarkänsla, sjung på inanding, håll det åt dig och så vidare. Begreppen är många för att få personen i fråga att förstå vad det hela handlar om.
Det är i varje fall detta motstånd som är själva grundstenen i röstteknik och på till exempel en sånglektion (om du nu varit på nån) kanske du känner igen att man ofta gör övningar med tonande V, J, Z för att få tag i denna (egentligen imaginära) motvikt till den utandning man sjunger, talar eller gör andra läten på.
Känner man ett hyfsat balanserat motstånd mellan luft ut och och luft in, (till exempel 5 enheter ut och 4 emot) är det troligtvis så att magstödet jobbar på bra och att man får kontroll över sin röst och sitt luftflöde. Är uttrycket för kraftigt blir rösten lätt pressad och gäll – och är ut och motkrafterna desamma, blir det inget ljud överhuvudtaget.
Men tillbaka till poängen med att bubbla i rör. Varför är det bra?
Man har forskat på detta.
I en studie fick patienter med knutor på stämbanden bubbla eller göra mer traditionella röstövningar. Man undersökte hur stämbanden krockade före rörfonation och efter – och såg tydliga skillnader. Och förstås då åt det positiva hållet för bubblarna.
Motståndet, när man bubblar, gör att stämbanden krockar på ett mycket fördelaktigt och sunt vis. Detta motstånd kan man få patienten/eleven att känna på andra vis (sångövningar till exempel) – men med ett lagom långt rör och bubbel i vatten kommer motståndet “av sig självt”. Därför passar metoden nästan alla och är ganska enkel att ta till sig.
Resonansrörsmetoden är effektiv för både förebyggande röstfriskvård, röstträning och för folk som tampas med mer ihållande röstproblem. Det är det som gör den så himla populär och vid det här laget relativt spridd.
Hur gör man då?
Till att börja med ska rörets längd motsvara röstanatomin för olika röstfack:
Sopran/Tenor – 26 cm
Sopran 2/Tenor 2 – 26,5 cm
Mezzosopran/Baryton – 27 cm
Mezzoalt/Basbaryton – 27,5 cm
Alt/Bas – 28 cm
Man utgår från patientens vanliga taltonläge för att välja rör. De flesta patienter känner ”att det vibrerar i halsen” och att ”det händer något” vilket är ett bra tecken.
Hur djupt ska man hålla röret under vattenytan?
Vanligast: Rörets ända är 1-2 cm under vattenytan. Till exempel vid hyperfunktion, spänd röst. Målet är röstavspänning.
I övrigt beror hur djupt man ska hålla röret under vattenytan på: diagnosen, målsättning med behandling, behandlingsskedet och patientens förmåga att fonera i röret.
I början gör patienten övningarna hemma mycket ofta, ca 10-15 ggr per dag. Utspritt under dagen men bara en minut åt gången. Viktigt att upprepa ofta. Efterhand förlängs övningen till 3-4 min per gång och då kanske man går ner i antal övingstillfällen.
Röret ska vara djupt ner (5-15 cm) då fonationstiden är 1 sek. Till exempel vid stämbandsförlamning, läckande röst. Målsättning: Överkompensation, typ pushing – övningar. Röret är bara någon mm under vattenytan, vid slutet av behandlingen av vissa röster.
Jag har själv nyligen varit rösttröst och därmed passat på att bubbla en hel del. Resultatet är påtagligt. Den positiva känslan man får när stämbanden sluter sig efter några korta bubbelpass, i kombination med den röstavspänning metoden bidrar med, är svårslagen.
Det tål att påminna om att det här är kanon att syssla med även som förebyggande röstfriskvård och för allmän röstträning. Som vanligt både vid sångambitioner och för talrösten.
David Sennerstrand
