Jag har upptäckt en något bortglömd sångpedagog med en förunderlig historia som är väl värd att dela. Och djupandning spelar en central roll i denna fascinerande berättelse.
Den förlängda utandningen
Carl Stough var en passionerad sångpedagog med en tydlig metodik. Han identifierade framför allt ett problem hos de sångare han undervisade. De andades inte ut tillräckligt länge eller med tillräcklig kraft. Istället flämtade de in luften ytligt och oregelbundet lite här och där i sina sånger.
När Stoughs elever inte lyckades kontrollera och hushålla med utandningsluften under sången, blev rösterna instabila och svaga. Därför fokuserade han främst på att träna upp andningsmusklerna, expandera lungorna och maximera utandningslängden hos sina elever. Det sägs ha lett till en stor förbättring redan efter några få lektionstillfällen, och han vann flera priser i körtävlingar med sina körer. Framgångarna tog honom senare till New York, där han undervisade stora sångare vid Metropolitan Opera.
Djupandning mot lungemfysem
År 1958 blev Stough uppringd av East Orange Veterans Affairs Hospital i New Jersey. Den här gången handlade förfrågan inte om att utveckla någon sångröst. Det var föreståndaren, Dr. Maurice J. Small, på TBC-avdelningen, som var genuint nyfiken på vad Stough kunde åstadkomma med sina kunskaper som sångpedagog för patienter med lungemfysem.
I den obotliga sjukdomen förstörs lungvävnaden, vilket gör att syreupptagningsförmågan försämras genom ett utdraget och plågsamt förlopp. I början kommer andfåddheten som ett brev på posten, bara av att anstränga sig minsta lilla.
Senare, i sjukdomens progression, kommer andfåddheten även när man vilar, följt av ihållande hostattacker. Andningsfrekvensen ökar för de drabbade, vilket leder till överandning. Kroppens behov av syre överstigs när de i högt tempo kippar efter andan. Paradoxalt nog upplevs det som att syrebehovet ändå inte tillfredsställs.
Carl Stough
Det Stough mötte när han klev in i ett av rummen på sjukhuset i New Jersey var ingen vidare vacker syn. En drös bleka sjuklingar låg där, desperata, medan de förgäves försökte stilla sin lufthunger med verkningslösa syrgastuber – i väntan på döden. Sjukhuspersonalen hade i 50 års tid rullat in patienter i det där rummet för att låta dem möta sitt öde.
I sin självbiografiska bok Dr Breath från 1970 beskriver Stough sin förvåning över upplevelsen på East Orange-sjukhuset:
”Jag hade i min enfald utgått från att alla åtminstone hade grundläggande kunskaper i fysiologi. Ännu mer naivt hade jag antagit att det fanns en allmän kunskap om andningens betydelse. Inget kunde vara mer fel.”
Trots att Stough inte var läkare utan en andningsinspirerad sångpedagog, förstod han snabbt att sjukhusets metoder snarare förvärrade patienternas tillstånd. Det var inte inandningen av ny luft som plågade dem. De hade svårt att andas ut den gamla, syrefattiga luften.
En avgörande insikt för Stough blev att patienternas viktigaste andningsmuskel – diafragman – knappt aktiverades och fungerade alldeles för dåligt.
Aktivera diafragman – det hjälper!
På East Orange-sjukhuset visade röntgen att patienterna knappt använde diafragman. Deras andningsmuskler i stort sett hade stelnat av brist på användning. Den dåliga syresättningen och den försämrade förmågan att andas djupt berodde just på detta. Den nöten bestämde sig Stough för att knäcka – genom att under två månader lära patienterna att andas djupt igen.
Patienterna förbättrade sin utandning genom mjukgörande massage av andningsmusklerna i hals, nacke och bröst. När de höll andan några sekunder i taget började diafragman aktiveras i större utsträckning. Vissa av dem lyckades säga en hel mening utan att dela upp frasen och kippa efter luft, något de tidigare hade behövt göra.
För någon med svår lungemfysem kan varje rörelse kännas hopplös. En äldre man på avdelningen, som tidigare knappt orkade stå, klarade nu att ta sig upp för en hel trappa, enligt Stoughs bok. En annan patient, som tidigare bara kunde andas utan syrgas i en kvart, andades nu på egen hand i åtta timmar.
En tredje hade kämpat med sjukdomen i åtta år, men lämnade sjukhuset – och började arbeta som sjökapten på en båt i Florida. Röntgenbilderna före och efter behandlingen visade tydligt att lungkapaciteten hade förbättrats. Även diafragman hade blivit starkare.
Gick stick i stäv med läkarnas uppfattning
Detta gick rakt emot läkarnas allmänna uppfattning om vad som borde vara möjligt. Flera av dem var så skeptiska till Stoughs tillvägagångssätt att de försökte stoppa honom från att fortsätta träna patienterna. Men tack vare en då ny röntgenteknik – som gjorde det möjligt att filma diafragmans rörelser – kunde Stough tydligt visa att han faktiskt hade rätt.
Eftersom ingen ännu visste hur man botar lungemfysem valde Stough istället att fokusera på att stärka de delar av lungorna som fortfarande fungerade. Under det kommande decenniet började allt fler sjukhus på USA:s västkust anlita honom. Efter hand upptäckte han att hans metoder också hjälpte patienter med andra lungsjukdomar, som astma, bronkit och lunginflammation. Så småningom landade han i en avgörande insikt: alla människor – inte bara svårt sjuka – tjänar på att lära sig andas bättre.
Inte lika talangfull på marknadsföring
Stough var en skicklig sångpedagog som verkligen tänjde på gränserna för sitt yrkesområde. Med sina unika andningsmetoder lyckades han nå fantastiska resultat. Däremot saknade han förmågan – eller kanske intresset – för att sprida sina kunskaper vidare. Han höll inga föredrag, och hans enda bok sålde dåligt. Trots sina imponerande framgångar förblev han därför en synnerligen anonym andningsinstruktör.
Läs mer om diafragmaandning och djupandning HÄR.
Vill du arrangera en workshop för din organisation på temat andning? SE HIT!
Källa: Breath – the new science of a lost art, Dr. Breath: The story of breathing coordination
