PerformanceRetorik: Till dej som vill att folk lyssnar när du talar finns nu i webbshoppen.
För att fira releasen bjuder jag på fri frakt på allt i butiken – dessutom får du bästa priset direkt hos mig jämfört med andra återförsäljare (bok+frakt).
Det här är boken för dig som vill lära dig att hantera rampfeber och tala med pondus, lekfullhet och närvaro.
Hoppas du gillar den!
//D.S
Snacka Sunt erbjuder föreläsningar, workshops, företagsarrangemang, 1:1 coaching och vänder sig till alla som vill upptäcka sin utvecklingspotential i kommunikation med huvudfokus på rösten.
Att kunna kontrollera sin röst bidrar till ett starkare självförtroende och att man lättare når fram till sina åhörare, inte minst när man talar inför en större grupp. För att förbättra sin röstkvalité, förebygga röstproblem och få tillgång till sin fulla röstkapacitet behöver man utveckla sin röstteknik.
En stor pusselbit i röstcoachning är att medvetandegöra hur vi andas. Genom en förbättrad andning följer mängder av vinster, förutom de röstliga, med på köpet. Det rör sig bland annat om att du blir bättre på att kunna hantera stress och press – till exempel i talsituationer.
Att träna röst- och andning är motiverat på så många sätt för de flesta, och har en stark koppling till alla yrken som kräver att man mer eller mindre använder sin röst. Här följer några exempel på yrkesgrupper där behovet av röstcoaching är extra stort:
Företagsledare, rektorer, politiker, instruktörer, programledare, lärare, förskollärare, presentatörer, säljare, präster/pastorer, konsulter, tolkar, skådespelare, utbildare samt personer som jobbar på support och kundcenter (särskilt per telefon).
D.S
Jag har upptäckt en något bortglömd sångpedagog med en förunderlig historia som är väl värd att dela. Och djupandning spelar en central roll i denna fascinerande berättelse.
Carl Stough var en passionerad sångpedagog med en tydlig metodik. Han identifierade framför allt ett problem hos de sångare han undervisade. De andades inte ut tillräckligt länge eller med tillräcklig kraft. Istället flämtade de in luften ytligt och oregelbundet lite här och där i sina sånger.
När Stoughs elever inte lyckades kontrollera och hushålla med utandningsluften under sången, blev rösterna instabila och svaga. Därför fokuserade han främst på att träna upp andningsmusklerna, expandera lungorna och maximera utandningslängden hos sina elever. Det sägs ha lett till en stor förbättring redan efter några få lektionstillfällen, och han vann flera priser i körtävlingar med sina körer. Framgångarna tog honom senare till New York, där han undervisade stora sångare vid Metropolitan Opera.
År 1958 blev Stough uppringd av East Orange Veterans Affairs Hospital i New Jersey. Den här gången handlade förfrågan inte om att utveckla någon sångröst. Det var föreståndaren, Dr. Maurice J. Small, på TBC-avdelningen, som var genuint nyfiken på vad Stough kunde åstadkomma med sina kunskaper som sångpedagog för patienter med lungemfysem.
I den obotliga sjukdomen förstörs lungvävnaden, vilket gör att syreupptagningsförmågan försämras genom ett utdraget och plågsamt förlopp. I början kommer andfåddheten som ett brev på posten, bara av att anstränga sig minsta lilla.
Senare, i sjukdomens progression, kommer andfåddheten även när man vilar, följt av ihållande hostattacker. Andningsfrekvensen ökar för de drabbade, vilket leder till överandning. Kroppens behov av syre överstigs när de i högt tempo kippar efter andan. Paradoxalt nog upplevs det som att syrebehovet ändå inte tillfredsställs.
Carl Stough
Det Stough mötte när han klev in i ett av rummen på sjukhuset i New Jersey var ingen vidare vacker syn. En drös bleka sjuklingar låg där, desperata, medan de förgäves försökte stilla sin lufthunger med verkningslösa syrgastuber – i väntan på döden. Sjukhuspersonalen hade i 50 års tid rullat in patienter i det där rummet för att låta dem möta sitt öde.
I sin självbiografiska bok Dr Breath från 1970 beskriver Stough sin förvåning över upplevelsen på East Orange-sjukhuset:
”Jag hade i min enfald utgått från att alla åtminstone hade grundläggande kunskaper i fysiologi. Ännu mer naivt hade jag antagit att det fanns en allmän kunskap om andningens betydelse. Inget kunde vara mer fel.”
Trots att Stough inte var läkare utan en andningsinspirerad sångpedagog, förstod han snabbt att sjukhusets metoder snarare förvärrade patienternas tillstånd. Det var inte inandningen av ny luft som plågade dem. De hade svårt att andas ut den gamla, syrefattiga luften.
En avgörande insikt för Stough blev att patienternas viktigaste andningsmuskel – diafragman – knappt aktiverades och fungerade alldeles för dåligt.
På East Orange-sjukhuset visade röntgen att patienterna knappt använde diafragman. Deras andningsmuskler i stort sett hade stelnat av brist på användning. Den dåliga syresättningen och den försämrade förmågan att andas djupt berodde just på detta. Den nöten bestämde sig Stough för att knäcka – genom att under två månader lära patienterna att andas djupt igen.
Patienterna förbättrade sin utandning genom mjukgörande massage av andningsmusklerna i hals, nacke och bröst. När de höll andan några sekunder i taget började diafragman aktiveras i större utsträckning. Vissa av dem lyckades säga en hel mening utan att dela upp frasen och kippa efter luft, något de tidigare hade behövt göra.
För någon med svår lungemfysem kan varje rörelse kännas hopplös. En äldre man på avdelningen, som tidigare knappt orkade stå, klarade nu att ta sig upp för en hel trappa, enligt Stoughs bok. En annan patient, som tidigare bara kunde andas utan syrgas i en kvart, andades nu på egen hand i åtta timmar.
En tredje hade kämpat med sjukdomen i åtta år, men lämnade sjukhuset – och började arbeta som sjökapten på en båt i Florida. Röntgenbilderna före och efter behandlingen visade tydligt att lungkapaciteten hade förbättrats. Även diafragman hade blivit starkare.
Detta gick rakt emot läkarnas allmänna uppfattning om vad som borde vara möjligt. Flera av dem var så skeptiska till Stoughs tillvägagångssätt att de försökte stoppa honom från att fortsätta träna patienterna. Men tack vare en då ny röntgenteknik – som gjorde det möjligt att filma diafragmans rörelser – kunde Stough tydligt visa att han faktiskt hade rätt.
Eftersom ingen ännu visste hur man botar lungemfysem valde Stough istället att fokusera på att stärka de delar av lungorna som fortfarande fungerade. Under det kommande decenniet började allt fler sjukhus på USA:s västkust anlita honom. Efter hand upptäckte han att hans metoder också hjälpte patienter med andra lungsjukdomar, som astma, bronkit och lunginflammation. Så småningom landade han i en avgörande insikt: alla människor – inte bara svårt sjuka – tjänar på att lära sig andas bättre.
Stough var en skicklig sångpedagog som verkligen tänjde på gränserna för sitt yrkesområde. Med sina unika andningsmetoder lyckades han nå fantastiska resultat. Däremot saknade han förmågan – eller kanske intresset – för att sprida sina kunskaper vidare. Han höll inga föredrag, och hans enda bok sålde dåligt. Trots sina imponerande framgångar förblev han därför en synnerligen anonym andningsinstruktör.
Läs mer om diafragmaandning och djupandning HÄR.
Vill du arrangera en workshop för din organisation på temat andning? SE HIT!
Källa: Breath – the new science of a lost art, Dr. Breath: The story of breathing coordination
Har du talrädsla? Det är nog lätt för de flesta att relatera – det är ju så vanligt. Att stå där framme, iakttagen av publiken, känns för många obehagligt. En plats man helst vill lämna så fort som möjligt. Ju snabbare man pratar, desto snabbare är det över. Pauserna körs över – allt för att fly faran och snabbt sätta sig i säkerhet.
Samtidigt är det att ge sig själv sämsta tänkbara förutsättningar för att få till ett bra föredrag.
Det är svårt att engagera publiken om du bara fokuserar på att ta dig därifrån. Och att vilja fly en situation som inte är farlig på riktigt kan bli ett onödigt hinder för din utveckling.
Här är 8 utvalda tips för dig som känner igen dig – och vill utmana dig själv att stanna kvar med publiken.
Lycka till med dina presentationer och hoppas du får nytta av tipsen!
Man brukar säga att engagemang smittar av sig. Därför ska du tala så det känns. Så att dina känslor färgar din röst när du presenterar. Det ökar din trovärdighet, och därmed chanserna att fånga och övertyga dom som lyssnar. Låter du inte engagemanget färga av sig på din röst riskerar du att inte få med dig din publik.
Inom skådespeleri talas det ofta om det magiska om, inspirerat av den ryske skådespelaren och teaterdirektören Konstantin Stanislavskij.
Genom detta om kan du blixtsnabbt förändra ditt sätt att uttrycka dig – som att trycka på en knapp.
På det sättet kan du jobba med dina tal och presentationer för att bryta gamla inkörda mönster. Och för att få ett helt annat anslag och energi i det du säger. Ett konkret exempel skulle kunna vara:
Berätta det du vill säga som om du berättade en helt fantastisk nyhet.
Eller varför inte som om du äger hela scenen.
Hur uttrycker du dig då, vad händer med rösten? Hur ändrar sig ton, volym och artikulation?
Prova något annat om. Till exempel som om du berättade om en semesterresa du bokat in för att överraska din partner, familj eller vän, hur galet vackert allt är på den platsen.
Eller som om du delar med dig av en sjukt spännande nyhet.
Kan du bara få in en del av det engagemanget i din presentation, framförande eller ditt tal, så skulle din publik tacka dig för det.
/DS
Är det så att det har blivit helt ute att ringa upp?
Tycker du kanske att det är en aning påträngande om någon ringer spontant, utan att först kolla av med ett sms om det är läge för en pratstund?
Då måste man ju kommunicera just precis här och nu. Man kan inte, som vid sms, svara lite senare när (och om) man får tid och lust.
Att texta är onekligen smidigt och bekvämt och man ger mottagaren ett sympatiskt svängrum att svara när hen får en lucka.
Men vill du få någon till något. En ny kontakt som du inte känner. Till exempel göra en deal, presentera en idé eller få komma på en anställningsintervju – SMS:a inte, ring upp!
Din röst kommer alltid vara överlägsen det skrivna ordet när du vill knyta nya personliga kontakter.
Det personliga mötet är förstås på en ohotad första plats. Men är det inte läge för ett sådant, se till att åtminstone ge dig själv chansen att använda ditt mest slagkraftiga verktyg för kommunikation, din röst.
Nu kanske det oftast står i ansökan för den tjänst du söker att ansökningar bara tas emot skriftligt, tänker du. Tips! Läs noga igenom ansökan och hitta en otydlighet som du behöver få svar på. Det finns alltid otydligheter.
Vilket sammanhang saken än gäller så var lite kreativ och kom på en anledning att lyfta luren.
/DS
Lider du just nu av störig hicka? Eller vill du lägga ett hick-tips på minnet om din diafragma skulle få för sig att göra ofrivilliga sammandragningar när du minst önskar det? Det är iallafall vad som händer vid hicka – muskelryckningar i vår viktigaste andningsmuskel (diafragman) som får dig att andas in jättesnabbt. Stämbanden svarar på de snabba inandningarna med att sluta samman och det är därför som hickan låter.
Har hickan nån bra funktion? kanske du undrar. Svar nej. Åtminstone vet ingen om någon.
Hicka kan man få av att hetsäta, dricka läsk, alkohol eller utsätta sig för snabba temperaturförändringar. Du kan också börjar hicka av att du är nervös. Och nervös är man ju ofta innan man ska tala inför folk till exempel. Därför kan det vara extra bra med ett tips mot hicka. Om det nu skulle hända dig när du minst av allt önskar det. Det är inte särskilt svårt heller.
Och nu så ska hickan ha gett med sig. Har testat med mig själv, en del vänner och mina nära. 100% positivt resultat hittills. Nästan lite magiskt. Prova själv och hör gärna av dig om det funkar även för dig.
/DS
För att nå din fulla potential som talare behöver du tala så det känns.
Rösten kan, om du väljer det, fungera som ett lock över ditt känsloliv. Du kan låta den vara ett monotont och odynamiskt instrument. Och ta dig igenom hela ditt presentationsmaterial utan att avslöja för någon vad du har för känslor kring det du säger.
Din röst kan också vara det mest fantastiska instrument för kommunikation du någonsin kommer att äga, genom att låta känslor spegla sig i den. Det är när dina känslor färgar din röst och hänger ihop med ditt kroppsspråk som du når din fulla potential. Det är då du kan få människor att på riktigt bry sig om vad du säger. När din melodi stämmer överens med det du talar om upplevs du som mer trovärdig och personlig. Det är därför det ska kännas när du talar.
Distans uppstår ofta när du är manusbunden, läser innantill (till exempel från en teleprompter), eller har fyllt dina PowerPoint-slides med allt du behöver komma ihåg att säga.
Att vara manusbunden är en av de vanligaste orsakerna till att ett framträdande inte känns levande. Min teaterlärare brukade säga: ”Manus är till för en enda sak – att göra sig av med.” Inom skådespelarvärlden är det välkänt att man inte agerar organiskt och med naturlig ton förrän replikerna sitter utantill.
Att kunna allt utantill är såklart det allra bästa – även när du presenterar. Men det kräver ibland mer förberedelsetid än vad du har tillgång till. Då kan stödord och stolpar vara den gyllene medelvägen. Med dem minskar risken att du låter monoton och likgiltig under ditt framträdande.
När du talar med känsla och närvaro kommer din röst att lira med det du vill förmedla. Publiken kommer att spetsa öronen och du blir mer trovärdig.
En fråga att ställa sig själv – som kan hjälpa dig att hitta dit – är:
Vad vill jag att min publik ska känna under och efter min presentation?
Den frågan utmanar dig i varje val du gör kring hur du säger något – inte bara vad du säger.
Vill du boka en workshop som bland annat handlar om att lära sig att tala så det känns? Klicka HÄR.
/DS
Jag får ofta frågan om jag tänker på hur folk pratar. Det stämmer delvis, men jag kan för det mesta koppla bort sånt när jag vill fokusera på annat. Det jag har svårare för att koppla bort är det som händer när någon gör en paus, i talet, för att andas in. Det ögonblicket berättar en hel del om personen framför mig. Ibland är inandningen knappt märkbar, nästan ljudlös och oforcerad. Axlar, nacke och bröstkorg rör sig knappt något alls under samma ögonblick som luften kommer in.
Eller så händer det motsatta: axlarna höjs, bröstkorgen hävs, muskler i nacken spänns, inandningen låter mycket och känns ansträngande. Och precis innan luften kommer in kan det uppstå ett så kallat utfyllnadsljud, till exempel ett: Ah, Ö, eller Mm.
Det kanske också uppstår ett smackande ljud varje gång munnen öppnas för inandning. En mikrofon förstärker inte bara talet utan också eventuella ljud i andningspauserna. Till exempel smack-läten som kommer från ljudet av tungan som rör sig nedåt från sin plats mot gommen samtidigt som inandningsluften skapar ett luftsug.
Under en workshop räckte en deltagare upp handen när vi gick igenom olika varianter av störande paus-läten. Jag gav honom ordet och han berättade stolt:
“Man stänger bara munnen i alla pauser man tar!”
“Inser du hur otroligt smart det är att göra precis så som du just sa?” frågade jag honom.
När man stänger munnen vid pauserna gör man sig (nästan alltid) kvitt alla störande läten. Man ser också till att sannolikheten till att andetaget därefter blir ett djupt sådant ökar radikalt jämfört med om du tagit det med munnen öppen.
Det här är en mångsidig övning som både hjälper dig att minska ner på oönskade ljud vid andnings-pauser och att andas djupare när du pratar. En övning för den tysta pausen.
Om du vanemässigt andas mycket genom munnen kommer övningen att vara svår och du behöver öva dagligen med stort tålamod. Men samtidigt kommer den att vara ett viktigt steg på vägen mot att bli ett äkta näsandningsproffs. Och vem vill inte bli ett äkta näsandningsproffs? 👃
Lycka till! David
Journalisten Rob Walker ville 2009 ta reda på om storytelling verkligen är så vägvinnande som det sägs – så han köpte 200 saker från eBay. Värdet var ungefär 1 dollar per objekt. Sedan bad han 200 författare att skriva en berättelse till varje sak. När det var klart såg han till att var och en av sakerna las ut för auktion på eBay igen. Den här gången med prylens egen unika historia inkluderad i beskrivningen. Ett av objekten var ett hästhuvud som köptes för 99 cent. Det såldes, med tillhörande berättelse, för 62.95 dollar. En ökning med 6395% Sammanfattningsvis köpte Rob Walker de 200 sakerna för 129 dollar och sålde dem för 8000 dollar. Experimentet är ett klockrent exempel på hur mycket vi människor älskar historier.
I Stockholm har, under många år, en av höjdpunkterna för horder av turister varit I Stieg Larssons fotspår. Vandringar som bygger på platser med påhittade historier baserade på deckar-trilogin Millenium. Att i ett liknande koncept följa med på en tur i poliskommissarie Wallanders spår, i den lilla skånska idyllen Ystad, lockar turister från hela världen. För att inte tala om miljontals barn (och vuxna) som ser det som en av höjdpunkterna i livet att få uppleva en “äkta” Harry Potter-vandring i London.
Sammanfattningsvis handlar det om människor som glatt betalar en rejäl slant för att titta på platser där inget särskilt egentligen har hänt. Det kanske verkar fånigt. Men vem bryr sig? Vi har rätt att förundras över att det faktiskt är här – på King’s Cross, plattform 9¾ – som Hogwartsexpressen avgår. Inte någon annanstans.
Om någon viktigpetter påstår att allt bara är en ihopfejkad berättelse och att King’s Cross bara är en vanlig station, då blir de invigda rasande. Sådana kommentarer sticker rakt i det heligaste – fantasin.
Vi slåss för rätten att dras med. För att känna. För att uppleva. Berättelser får oss att engagera oss – oavsett om de är sanna eller inte. Ju mer vi berörs, desto mindre ifrågasätter vi. Känslor krokar fast oss. Därför vinner alltid den talare som lyckas beröra publiken med storytelling.
Men berättandet kräver mer än bara innehåll. Du måste tala så folk lyssnar. Därför behöver du utveckla både röst och kroppsspråk. När uttryck, röst och kropp samspelar, får du ett av världens mest effektiva verktyg. Då kan du verkligen nå din publik.
Vill du boka en kurs/workshop där Storytelling är en del av innehållet? Se HIT!
D.S
