Friskvård för din röst

Många av mina yngre elever, i gymnasieåldern, är ofta trötta i början av sin sånglektion. I de flesta fallen har de haft en tuff skoldag och sedan en bit att förflytta sig till kulturskolan.

Vi börjar med några övningar för att få igång flöde, hållning och energi; komma igång med stödet och hitta balansen i luftintag kontra utandning.

Att jämföra hur eleverna ser ut när de kommer och hur de ser ut efter passet, är en enda stor fet bekräftelse på att röstarbetet frigör ett härligt gäng endorfiner, oxytocin, adrenalin, dopamin, och serotonin – i oss.

Även i mig själv, de dagar jag känner motstånd att gå till jobbet, är den bästa kuren att bara sätta igång, ge sig hän och börja låta. Det verkar likt en form av livselixir.

Att jobba med rösten är friskvård i dess högsta form. Och därmed avdragsgillt. Glöm inte det.

/DS

Andning

Jag diskuterar röstteknik med en kollega på jobbluncherna ganska ofta. Vi är inte överens om allt men en sak vi båda kan skriva under på, är att det inte är en bra idé att ta in för mycket luft, vare sig vid sång eller tal.

Om man provar (extra tydligt vid tal) att börja med att ta in maximalt med syre, upptäcker man att det blir oerhört jobbigt att hantera all luft när man börjar låta. Man får svårt att ”hålla tillbaka den”. Vissa resonerar som så att ju mer luft man tar in, ju längre kan man ju sjunga eller tala utan att behöva ta ett nytt andetag.

Om man inte råkar vara utrustad med en supermuskulatur i magtrakten, likt en operasångare,  ligger det väldigt lite logik i det resonemanget.

Ju mer du andas in, ju fortare vill luften ut och för popsångare, eller för folk som använder en medveten röstteknik för tal, är det smartast att andas in en mindre och således mer hanterbar portion luft. Annars blir trycket för stort.

När någon av mina sångare sjunger en relativt lång uppsjungningsövning, och inte klarar den, utan att behöva andas in i slutet, brukar jag föreslå att de ska tala den (utan att börja med en inandning) men med samma rytmik som vid sång. Då brukar eleven ifråga kunna låta dubbelt sålänge som när den sjunger. Och det utan att andas in nämnvärt mycket luft.

Det talar sitt tydliga språk. Andas in måttligt, så att det känns naturligt. Det är dagens budskap från röstbloggen!

David Sennerstrand

Tics handlar också om rösten

Vad är tics? Jo. Det är ofrivilliga, plötsliga och ofta snabba rörelser som kommer igen och igen och igen.

På de skådespelarutbildningar jag studerat jobbade vi ofta med tics. Dels ta bort, eller bli medvetna om våra egna, så att man får ett rent utgångsläge till att börja skapa sin karaktär. Men också med att lägga till tics – det gav liv till gestaltandet.

Ofta handlade detta om rörelser, som till exempel att vid upprepade tillfällen rätta till luggen eller klia sig i skägget eller något liknande.

Men tics i samband med rösten är minst lika vanligt. Återkommande läten och ord som till exempel ”öh” ”mm” ”liksom” ”just det” ”ä det va?”  hör man inte sällan folk upprepa i olika situationer.

Det sistnämnda (ä det va?) använde sig en docent av under min musikhögskoletid som en ständigt återkommande ingrediens i hans föreläsningar.

Tics är kopplat till personlighet och behöver inte vara alls vara fel, men problemet blev till slut att jag tappade fokus på mycket av innehållet, och började istället räkna hur många gånger han sa ”ä det va?”, under ett och samma föredrag. Då har det gått överstyr och själ fokus från det man vill nå ut med.

Med andra ord: Omedvetna och ofta förekommande tics blir ett problem.

Men vad beror ticsen på då? Många faktorer spelar in, men framförallt kan det fungera som ett litet skydd, mot att visa upp hela sig själv, en liten ursäkt för att ”här står jag och kräver er uppmärksamhet”.

Många är också rädda för pausen och kör över den med någon typ av läte, till exempel ”öh”. Men pausen i ett framförande är något som ska tas om hand och välkomnas. Den bidrar till spänning och får våra åhörare att lyssna på oss i framförandet, därför är det synd att den censureras.

Om man blir medveten om sina tics, såväl med rösten som med rörelser, blir det mycket lättare att ta kontroll över dem.

David Sennerstrand

Röstkvalitet står för 38%

Enligt professor Albert Mehrabian’s kommunikationsmodell finns tre huvudsakliga typer av mänsklig kommunikation vid personliga möten: kroppspråk, röstkvalitet och ord. Mehrabian menar att dessa kommunikationsmedel dikterar i vilket ljus vi tolkar det som kommuniceras:

  • till 55% av kroppsspråk – ställning, gester och ögonkontakt
  • till 38% av röstkvalitet
  • till 7% av innehållet eller orden som används

Hans spännande studie hittar du här.

 

Det här med att låta gay!

Kanske är det en smula tabu att prata om.

Men om man ställer frågan: Hur talar en homosexuell man?

Får nog de flesta en schablonmässig bild, som stämmer ganska väl överens med varandra.

Utan att gå in på frågan (även om den är intressant) varför det är vanligt att homosexuella män pratar på ett speciellt sätt, kan man istället fråga sig vad är det de gör som får dem att låta på ett speciellt sätt.

Låånga vookaaleer och uppåtstigande tonfall. Lägg till en relativt ljus röstklang – så är vi bra nära en schablon av en homosexuell mans röst och sätt att prata.

Vill vara tydlig med att jag inte lägger nån negativ värdering i detta. Däremot tycker jag det ofta låter ganska ödmjukt och sympatiskt.

Finns ett intressant program om detta med att ”låta gay” på UR.SE.

Journalisten David Thorpe konfronterar sin rädsla över att låta ”homo”. Med humor och allvar utforskar han det språkliga, kulturella och historiska ursprunget till stereotypen av gay-rösten. I möte med vänner, familj och kändisar förstår han att många, oavsett sexualitet, önskar sig en annan röst. David tar sin önskan på allvar och börjar hos en röstcoach för att lära sig att styra sitt sätt att prata. 

Han får i uppgift av en logonom att korta sina vokaler. Himla intressant.

Här har du en direktlänk: Det här med att låta gay.

David Sennerstrand

Det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla instrument som finns

Rösten är kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Man kan göra allt från att starta ett krig till att säga ”jag älskar dig” med den. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner. Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till  bättre självförtroende och större välbefinnande. 

 

 

 

Rösten avslöjar hur du mår

De tillfällen jag själv känner mig i obalans och mår som taskigast – tar sig detta alltid uttryck i rösten. Jag tappar mitt jämna luftflöde så att rösten blir instabil och knarrig och ger ett osäkert intryck. Andra kanske också får huvudvärk eller ont magen. Känslor tar sig olika uttryck men det hörs så gott som alltid på rösten om en person inte riktigt är i psykisk balans.

Jag har ett ess i skjortärmen att slänga fram genom min röstteknik. Om jag nu skulle känna att jag inte vill att personen i fråga jag snackar med ska avslöja mitt egentliga känslotillstånd.

Utan att lägga nån personlig värdering i huruvida man ibland ska dölja om man är i balans eller inte, är rösttekniken ett fantastiskt verktyg för större valfrihet i hur vår omgivning ska uppfatta oss.

Om man är fysiskt sjuk, där rösten också avslöjar vårt tillstånd, kan man ofta med teknik få sig själv att framstå som det rakt motsatta. Pigg, fräsch och redo att leverera. Det kan ju onekligen vara användbart – inte minst i många yrkesrelaterade situationer.

Ska tilläggas att livskriser och depressioner kan ställa till med allvarligare och mer ihållande röstproblem, som till exempel ihållande heshet. Stämbanden blir spända. Då krävs oftast samtalsterapi, och troligtvis också röstterapi av logoped. 

David Sennerstrand

De slipar på retoriken – men glömmer tekniken #retorik

Sitter just nu och tittar på Agenda. Det är partiledardebatt. Stefan Löfven i ena ringhörnan och Anna Kinberg Batra i den andra. Har svårt att koncentrera mig på debattinnehållet på grund av knarret i deras röster. Speciellt den sistnämndas. En yrkesskada, javisst – men tänk hur mycket mer övertygande det skulle låta med en bättre talteknik.

Politiker och många andra yrkesgrupper slipar ofta på retoriken – men glömmer tekniken.

Om man låter trött, sliten och lite småsjuk så kommer åhörarna (tittarna i det här fallet) få ett intryck därefter.

Och knarrandet är det vanligaste problemet. Man hör det dagligen. Lite är okej, men för mycket kan få det att börja klia hjärnan så att man helt eller delvis tappar fokus från huvudbudskapet.

Tyvärr känns det som medvetenheten om hur stor betydelse röstkvalitén har i det man försöker kommunicera är väldigt låg.

Dags att börja ändra på det. En härlig utmaning.

David Sennerstrand

Allt börjar med attityden

Har varit inne på det här förr, men kommer skriva om det igen och igen och igen. För att det är så himla viktigt. Att våga och vilja vara där, att ta plats – är en utgångspunkt som är viktigt för att sen börja jobba med teknik.

Mina elever har, i de värsta fall, stått krökta över notstället och kollat ner på texten i mobilen. Oftast av den anledningen att de inte hunnit lära sig texten by heart som jag alltid rekommenderar. Att kunna en låt utantill är god bit på väg till en bättre attityd till både röst, kropp och uttryck.

Men nu ser verkligen inte ut så. Eleverna kan inte alltid texten utantill (nästan aldrig).

Därför har jag kommit på att det smidigaste sättet (tror jag), för att räta ut dem och sjunga med riktning  är att streama upp texten via paddan (eller annat verktyg) på en extern skärm.

Skärmen placeras långt bort från elevens position, och texten förstoras enkelt tillräckligt mycket för att eleven enkelt ska kunna se den på håll.

Riktningen i rösten förbättras och såklart även hållningen.

Borta är också frustration över glömda texter och spring till kopieringsmaskinen. Inget kul.

Inför denna termin har jag fått en större skärm i form av en 32″ tv. Tidigare har jag använt en rätt liten dataskärm. Inte ultimat.

Nya tv:n är iallafall tänkt ska göra underverk med mina elevers attityd.

David Sennerstrand

Knutor på stämbanden – vad är det och varför får man det? #stämbandsknutor

Visst har nästan alla hört talas om att knutor på stämbanden är något man kan råka ut för? och att det inte är ett dugg kul och man kan behöva vara tyst väldigt länge. I värsta fall kan man till och med behöva operera bort dem.

Men vad är egentligen dessa knutor för något? Och varför uppstår de?

För att svara på första frågan, tänk blåsor (inte knutor:) på händerna och föreställ dig att dessa inkräktar på dina stackars stämband, så kommer du hyfsat nära en verklighetsförankrad uppfattning. Kanske övergår blåsorna till valkar och då blir problemet förstås mycket större och vill det sig illa måste man operera bort dem.

Vanligast är att knutorna uppstår bland människor som jobbar med röstkrävande yrken som till exempel: lärare, förskolepersonal, politiker, sångare och telefonister som helt enkelt har brister i rösttekniken. En vanlig situation är att miljön man försöker göra sig hörd i är bullrig, eller så är plasten där man försöker få folk att höra vad man säger stor och åhörarna många. Då är det vanligt att personen ifråga försöker kompensera det med att prata i ett högt röstläge, för att nå ut bättre och höja volymen, och då spänns rösten och de otäcka små blåsorna börjar att ta form.

Har du fått stämbandsknutor bör du förslagsvis uppsöka en logoped där du kan få röstterapi och tips på röstövningar du kan använda för att bli kvitt dina problem. Röstterapi hjälper tack och lov i de flesta fall.

Men bäst är förstås om du i förebyggande syfte utrustar dig med en effektiv och enkel röstteknik. Med andra ord, ingen tid att spilla, dags att börja slipa pipan.

David Sennerstrand