Folk har gjort sig en uppfattning om du är att lita på efter en halv sekund – genom att bara lyssna på din röst

Läste en himla intressant artikel i Daily Mail som jag gärna vill dela med mig av.

Du kanske har sett filmen Jerry Maguire med Tom Cruise och Renée Zellweger?

I slutet, efter att Jerry hållit en lång och desperat kärleksförklaring, ångrat sina snedsteg och väntar lidelsefullt på svar om Dorothy ska dissa eller ta honom tillbaka, svarar hon rakt och enkelt: “You had me at hello”.

Inledningsordet i hans långa och dramatiska utläggning hade med facit i hand räckt hela vägen.

Och det verkar vara faktiskt vara ungefär så. Ett hallå eller hejsan är tillräckligt för de flesta att avgöra om du är att lita på eller inte.

På bara en halvsekund så har folk ofta bildat sig en tydlig uppfattning om din personlighet, genom att bara lyssna på din röst. De behöver inte heller se dig för att bestämma sig för om du är attraktiv eller inte. Att bara höra hur du låter räcker långt.

Det har Psykologer från universitet i Glasgow och Princeton i USA kommit fram till genom en ganska intressant studie.

Läskigt?

Jo. Men vi ska strax gå in på varför det finns fler anledningar till pepp än depp.

Men först lite om hur undersökningen gått till – det kan man ju faktiskt undra.

Testpersoner fick lyssna på inspelningar, där olika människor sa ”hello” och sen bedöma dem enligt personlighetsdrag så som: pålitlighet, auktoritet, attraktion och värme.

Slutsatsen blev att de flesta av de inspelade rösterna framkallade en liknande respons hos deltagarna. Och de bildade sig en uppfattning på nolltid – efter att ha lyssnat till rösten i fråga 300-500 millisekunder.

Oavsett om intrycket skulle ha nåt med sanningen att göra eller inte, så har testpersonerna alltså, häpnadsväckande snabbt, bildat sig en snarlik uppfattning om de inspelade rösterna.

Dr Phil McAleer, Glasgow University, som lett studien, resonerar över att anledningen till att människan så fort kan bilda sig en uppfattning kring pålitlighet och auktoritet, som enligt undersökningen varit de viktigaste personlighetsdragen, kanske kan ha utvecklats långt tillbaka i vår historia, då beslut om vem är att lita på eller inte varit avgörande för vår överlevnad.

Kan man då påverka hur andra ska reagera, när man till exempel presenterar sig för första gången för en ny kontakt?

Klart man kan.

Undersökningen visade bland annat att män som gick upp i tonläge, och kvinnor som varierade tonläge ansågs som mer trovärdiga.

Monotont och entonigt snackande är med andra ord ingen höjdare om man vill ge ett gott intryck på momangen.

Auktoritet påverkas delvis av en lägre tonhöjd, men framförallt av klang och resonans i din röst.

David Sennerstrand

Hon slutade stamma när hon gick upp på scen

För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.

Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.

Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?

Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.

HON HADE KOMMIT IN!!

Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?

Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.

När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.

Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?

Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.  

Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.

Idag är hon fast anställd på Dramaten.

Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.

DS

 

Att tala eller sjunga med känsla – Hur gör man? #presentationsteknik

Det är inte helt oproblematiskt att prata om teknik och känsla som två helt och hållet åtskilda saker. Egentligen hör det ihop och mina erfarenheter säger att man bör jobba med helheten så mycket som möjligt.

När man kan observera hur en sångare “tänker teknik” i ett framförande är det ett bra exempel på när teknik-tänk har fått ta för stor plats till bekostnad av uttryck, känsla och närvaro. Då spelar det ingen roll hur bra sångaren egentligen låter – det blir i längden tråkigt att lyssna till och det kommer inte att beröra.

Teknik och uttryck hör ihop. För om man har engagemang och vilja bakom det man säger eller sjunger så klarar sig rösten bättre än om man passivt, utan vilja, skulle producera motsvarande ljud. Så intelligenta är våra kroppar. Kroppens eget stöd – om man vill.

Det finns skådespelare som överarbetar och sliter på sin röst var och varannan kväll på teatern. Ibland med bristfällig röstteknik. Men de har oftast full fokus på vilja och angelägenhetsrad, därmed klarar de sig bättre än många andra röstkrävande yrkesgrupper, från att bli röst-trötta.

Det låter kanske inte helt märkligt om man förställer sig en situation där man talar extremt starkt för att man är förbannad och en annan där man talar lika starkt men utan någon speciell känsla. Tanken på att skrika rakt ut utan att ha förankrat skriket i en känsla, gör ont bara den.

Man kan till exempel fråga sig hur ett spädbarn kan producera så mycket ljud (Jo, jag vet hur det är) med sina pyttesmå stämband – och ändå sällan bli rösttrött, hes och sliten.

Varför? Så små barn skriker av en anledning. De har en vilja, ett behov eller en känsla som de uttrycker. De skriker inte bara för nöjes skull utan att ha nån speciell anledning (även om det ibland kanske kan kännas så).

Och om man observerar hur ett så litet barn andas så dröjer det inte länge innan man kan bevittna en perfekt bukandning som överglänser de flesta vuxnas sätt att andas på (oftare högandning).

Hur jobbar man med känsla och engagemang i rösten då? Är inte det svårt?

Inte alls. Receptet är: VERB. Närmare bestämt aktiva verb.

Många har säkert mött den något ansträngda instruktionen le eller se gladare ut, under till exempel en fotografering.

Ett ansträngt och pålagt leende är det få som uppskattar. Men hur blir det om man vänder på steken. Istället för att försöka utgå från att känslan sitter i dig, sänd iväg den istället. BLI EN SÄNDARE.

Ett exempel. Istället för att tänka nu ska jag se glad ut tänk att du ska glädja att glädja – det är mycket lättare och kroppen får en uppgift som den förhoppningsvis till och med trivs med.

Förslagsvis i fotoexemplet, försök få fotografen att le. Vad händer?

Det är att bli en sändare och då ska du se att den där känslan hos dig själv kommer helt uppriktigt i kroppen och det jobbiga i att försöka se glad ut uteblir.

Rösten kommer också få en positiv förändring hos någon som anammar aktiva verb – istället för att ansträngt försöka låta trevlig. 

David Sennerstrand

Workshop för gymnasielärare i Helsingborg

Har varit i fina Helsingborg och hållt en föreläsning med workshop för ett gäng trevliga gymnasielärare.

ProCivitas privata gymnasium har varit kloka nog att investera i lite röstfriskvård inför stundande terminstart.

Använder mina “ritkunskaper” för att förklara vikten av att ha koll på sitt luftflöde

Att jobba som lärare innebär stora påfrestningar på rösten, och att erbjudas lite hjälp utifrån om hur man bör använda och ta hand om sin röst borde vara en självklarhet för denna, på alla sätt och vis, viktiga yrkesgrupp.

Det blev ungefär följande innehåll under förmiddagen (Paket A):

Inleds med en kort och underhållande föreläsning om rösten, problem knutna till rösten (ex. pressad, läckande, knarrig, tuppar…) och om vad röstteknik är, hur den fungerar och varför man ska använda sig av den (25-30 min).

Deltagarna får sedan lära sig hur man på ett smidigt sätt värmer upp sin röst, betydelsen av detta och grundläggande om andning, hållning, rörfonation och hur man lättast kommer åt sitt magstöd (25-30 min).

Sedan är det tid för praktiskt röstarbete och att sätta in de nyförvärvade kunskaperna i ett sammanhang. Med hjälp av bland annat klassiska och välkända filmrepliker, låtar (om man vill) och berömda citat får deltagarna chansen att låta rösten ljuda – både tillsammans och enskilt. Självklart på ett lättsamt, inbjudande och prestationsbefriat sätt. Det sistnämnda momentet brukar vara väldigt uppskattat och inbjuda till många skratt (30-45 min).

ca 2 timmar med kort paus.

Det hela resulterade i en lyckad och uppskattad tillställning med mycket skratt, igenkänning och lärdom och på två timmar hinner man mer än man tror.

Som vanligt bildades en slags tal och sångkör i slutet av passet (mitt favoritmoment). Deltagarna får välja om de vill praktisera sina nyförvärvade kunskaper genom en välkänd filmreplik eller rentav en bit ur en sång. Jag själv agerar körledare och min uppgift blir att: styra, variera, sätta ihop, sätta igång, stänga av, höja och sänka volymen på kördeltagarna, samt lite annat finlir. Underbart att uppleva hur det släpptes på hämningar och hur det jammades loss bland ProCivitas lärare.

Mera sånt!

 

DS

Fortsätt läsa Workshop för gymnasielärare i Helsingborg

Workshop på Uppsala universitet

Måndagen den åttonde maj höll jag i en 45 min lång workshop i röstteknik på Uppsala universitet.

Där arrangeras årligen något som kallas Phd-days (8-9 maj), för phd-studenterna, där eleverna själva kan välja vilka seminarier och workshops som känns mest angelägna för dem.

Det gladde mig att platserna för “Voice coaching” rök snabbt som attan. Det visar på en medvetenhet om att lära sig ta hand om sin röst inför stundande framtidsuppdrag inom olika yrken.

Enligt mig är det mycket svårare att ge exempel på yrkesgrupper som inte är i behov av röstcoaching än alla de som är det.

45 min är kort men man hinner ändå jobba med en del grundläggande saker som är viktiga för att rösten ska fungera och låta som bäst:

  • Hållning
  • Avspänning
  • Andning
  • Glissandon
  • Fonationsrör
  • Teori
  • Dryck/ätbart som är mumma för rösten

Workshopen hölls på engelska eftersom deltagarna kom från när och fjärran.

I slutet av mina föreläsningar brukar jag sätta ihop en slags talkör (med sånginslag) med deltagarna. Jag själv agerar körledare och dirigent. Det brukar vara befriande lustfyllt att avsluta med detta. Att “bara få lov att låta” i sång eller tal, kan frigöra en massa goa endorfiner, oxytocin, adrenalin, dopamin, och serotonin (känn på den).

Tyvärr fanns det inte tid för det denna gång, vilket var det enda lite sorgliga i arrangemanget. Det gör lite ont eftersom det är en lekfull övning, helt krav och prestationslös som jag har fått väldigt mycket positiv respons igenom.

En sån här, endast 45 minuter lång, workshop kanske kan verka i kortaste laget. Men det är en budgetvariant som ändå är långt mycket bättre än ingenting alls och som man bör överväga om det nu inte finns ekonomi för en mer djupgående session.

DS

“Röst-tics” – håll med om att det blir rätt jobbigt att lyssna på efter ett tag!

Till att börja med. Vad är tics? Det är ofrivilliga, plötsliga och ofta snabba rörelser som kommer igen och igen och igen.

På de skådespelarutbildningar jag studerat jobbade vi ofta med tics. Dels ta bort, eller bli medvetna om våra egna, så att man får ett rent utgångsläge till att börja skapa sin karaktär. Men i ett senare skede också med att lägga till tics – det gav liv till gestaltandet.

Ofta handlade detta om rörelser, som till exempel att vid upprepade tillfällen rätta till luggen eller klia sig i skägget eller något liknande. Något man hade snappat upp andra göra, inte någon egenhet man själv sysslade med, för att särskilja karaktären från sitt privata jag.

Tics i samband med rösten är minst lika vanligt. Återkommande läten och ord som till exempel ”öh” ”mm” ”liksom” ”just det” ”ä det va?”  hör man inte sällan folk upprepa i olika situationer.

Det sistnämnda (ä det va?) använde sig en docent av under min musikhögskoletid som en ständigt återkommande ingrediens i hans föreläsningar.

Tics är kopplat till personlighet och behöver inte alls vara vara fel, men problemet i det här fallet blev till slut att jag tappade fokus på mycket av innehållet, och började istället räkna hur många gånger han sa ”ä det va?”, under ett och samma föredrag.

Då har det gått överstyr och själ fokus från det man vill nå ut med. Med andra ord: Omedvetna och ofta förekommande tics blir ett problem.

Men vad beror ticsen på då? Många faktorer spelar in, men framförallt kan det fungera som ett litet skydd, mot att visa upp hela sig själv, en liten ursäkt för att ”här står jag och kräver er uppmärksamhet”.

Många är också rädda för pausen och kör över den med någon typ av läte, till exempel ”öh”. Men pausen i ett framförande är något som ska tas om hand och välkomnas. Den bidrar till spänning och får våra åhörare att lyssna på oss i framförandet, därför är det synd om den censureras.

Om man blir medveten om sina tics, såväl med rösten som med rörelser, blir det mycket lättare att ta kontroll över dem.

För att förstå min poäng, kolla in den här filmen.

Hur många “öh” kan du höra mig göra när jag berättar kort om min uppväxtort Vetlanda?

 

En helt sjukt hysterisk tungvrickare

Att använda sig av tungvrickare (eller tung twisters) för att träna upp sin artikulation fungerar faktiskt riktigt bra!

Har spelat in en hyfsat utmanande om “Peter Piper” och skickar också med några heta tips i videon.

När och var kan man öva? Nästan hela tiden och var som helst! #presentationsteknik

Många av mina yngre elever bor i lägenhet. Det kan ofta innebära att de är hämmade att öva inne på sina rum. Grannar kan ju höra. Och har man ett syskon som huserar i rummet bredvid och som skadegladerligen ropar pikar genom väggen, så hjälper det ju inte ens om man bor i villa.

Inte så svårt då att förstå att personen i fråga kan bli något hämmad i övningen. Självklart handlar detta även om vuxna elever som kanske inte vill att granne, sambo eller vem det nu må vara, sitter och tjuvlyssnar någonstans där lyhördheten är som störst.

Men att öva kan man egentligen göra hela tiden, och många övningar funkar faktiskt utan att någon riktigt lägger märke till dem.

Här följer två exempel.

Andning. Att andas djupt, medvetandegöra hur magen rören sig utåt vid inandning och inåt vid alla slags ljud eller utandning – kan man sysselsätta sig med en hel del i alla möjliga typer av sammanhang.

Har man till exempel barn som ska nattas, och känner sig lite trött på att läsa Lasse Majas detektivbyrå för tionde kvällen i rad, ta då tillfället i akt att öva på en bättre andning. Förmodligen ligger du ner vilket gör att du hittar djupandningen relativt enkelt. Du kommer känna skillnad i rösten när du läser efter ett tag om du låter luften gå ner i djupt, bland annat genom att du inte kommer behöva anstränga dig så mycket för volymen och att den bottnar.

Glissandon. Genom att glida och fila på skarven, på ett ng-ljud, i små intervall över själva skarvpartiet (eller genom hela registret) så att man utsätter det hela tiden, kan man göra väldigt diskret. Till exempel när man väntar på bussen eller tar en promenad. Få kommer att märka nåt. Efter lite tålamod har man tränat sig att växla mellan talröstläge och fallset helt obehindrat.

Smyg in röstträningen i vardagen, dagligen, och du har snart gjort stora framsteg utan att du inte riktigt kan förklara hur det egentligen gick till.

David Sennerstrand