Att lära ut saker som tajming, närvaro och publikkontakt – avgörande egenskaper för att trollbinda – enbart genom text är som att försöka lära sig spela piano utan att öva på instrumentet.
Att få generöst med scentid är den snabbaste vägen till att bli mer bekväm i sina framföranden. Improvisationsteater är en kul och lärorik väg till utveckling.
Tips! – Gå en kurs i improvisationsteater
Att gå en kurs i improvisationsteater är att ge dig själv chansen att utveckla komikern i dig. Och att lära dig konsten att vara här och nu – även på scen. Det är en tillåtande plats. Där du får experimentera och se hur publiken reagerar på olika upptåg.
”Jaha, tyckte publiken att det blev spännande bara genom att jag vågade vara tyst ibland?” kommer att bli en av insikterna.
Impro händer här och nu. Det finns inget manus, och ingen vet vad som kommer att hända. Just därför blir det nuet så avgörande att ta vara på. Det är i den stunden som tiden kan kännas som att den stannar upp, och publiken börjar andas i samma takt som du själv.
Om du dessutom lyckas skapa något av den känslan – just där, i den ofta mindre sexiga föreläsningssalen – då har du verkligen kommit långt.
För visst är det så: när publiken utan problem kan räkna ut med lilltån vad som kommer härnäst, då försvinner både närvaro och nerv. Men när du istället låter det oförutsägbara ta plats, då väcks något till liv – hos både dig och dem som lyssnar.som kommer att hända som det blir tråkigt?
Det som händer här och nu blir spännande
Jag sjöng i en gospelkör i min ungdom. Körledaren, Lasse Axelsson – en välkänd gospelprofil i Stockholm – hade sitt alldeles egna sätt att leda kören. En av hans grundprinciper var att aldrig dela ut text eller noter på papper till körsångarna.
Enligt honom tappar sångarna närvaron med papper i händerna. Istället för att rikta sitt fokus utåt, mot publiken, riskerade de att fastna i arket framför sig. Därför ville han bryta detta mönster. På så sätt skapade han något levande – han härjade fritt, tog plats och jonglerade med nuet. Och det gjorde han utan att be om ursäkt. Han tog makten över stunden – fullt ut.
Följaktligen visste varken publiken, kören eller ens Lasse själv vad som skulle hända i nästa ögonblick. Sångarna blev helt utelämnade till hans kroppsspråk, mimik och röst för att minnas texten. Det innebar att kören tvingades vara närvarande med alla sina sinnen för att kunna genomföra låtarna.
Just därför har jag sett det hända om och om igen: närvaron smittar av sig till publiken. Man ser det i ögonen. Resultatet blir, inte oväntat, raka motsatsen till tråkigt.
Man skulle kunna likna en sångare som är bunden till noter och text vid en föreläsare som är bunden till sin PowerPoint. Så mycket energi och närvaro går förlorad. Och riktas någon helt annanstans.
Så gör slut med din PowerPoint, anmäl dig till en improkurs och lär dig att vara här och nu – också med din publik.