När och var kan man öva? Nästan hela tiden och var som helst! #presentationsteknik

Många av mina yngre elever bor i lägenhet. Det kan ofta innebära att de är hämmade att öva inne på sina rum. Grannar kan ju höra. Och har man ett syskon som huserar i rummet bredvid och som skadegladerligen ropar pikar genom väggen, så hjälper det ju inte ens om man bor i villa.

Inte så svårt då att förstå att personen i fråga kan bli något hämmad i övningen. Självklart handlar detta även om vuxna elever som kanske inte vill att granne, sambo eller vem det nu må vara, sitter och tjuvlyssnar någonstans där lyhördheten är som störst.

Men att öva kan man egentligen göra hela tiden, och många övningar funkar faktiskt utan att någon riktigt lägger märke till dem.

Här följer två exempel.

Andning. Att andas djupt, medvetandegöra hur magen rören sig utåt vid inandning och inåt vid alla slags ljud eller utandning – kan man sysselsätta sig med en hel del i alla möjliga typer av sammanhang.

Har man till exempel barn som ska nattas, och känner sig lite trött på att läsa Lasse Majas detektivbyrå för tionde kvällen i rad, ta då tillfället i akt att öva på en bättre andning. Förmodligen ligger du ner vilket gör att du hittar djupandningen relativt enkelt. Du kommer känna skillnad i rösten när du läser efter ett tag om du låter luften gå ner i djupt, bland annat genom att du inte kommer behöva anstränga dig så mycket för volymen och att den bottnar.

Glissandon. Genom att glida och fila på skarven, på ett ng-ljud, i små intervall över själva skarvpartiet (eller genom hela registret) så att man utsätter det hela tiden, kan man göra väldigt diskret. Till exempel när man väntar på bussen eller tar en promenad. Få kommer att märka nåt. Efter lite tålamod har man tränat sig att växla mellan talröstläge och fallset helt obehindrat.

Smyg in röstträningen i vardagen, dagligen, och du har snart gjort stora framsteg utan att du inte riktigt kan förklara hur det egentligen gick till.

David Sennerstrand

Det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla instrument som finns

Rösten är kroppens allra viktigaste verktyg för kommunikation. Instrumentet som alla spelar är det mest uttrycksfulla, unika och kraftfulla som finns. Man kan göra allt från att starta ett krig till att säga ”jag älskar dig” med den. Rösten är själens spegel och berättar för vår omgivning om hur vi mår och vad vi känner. Varje människa har sin helt unika och personliga röst, i likhet med ett fingeravtryck. Den är därför värd sin beskärda del av omsorg och tid. Att slipa på teknik och andning; medvetandegöra hur vi talar (eller sjunger) som mest effektivt, få våra åhörare att lyssna på vad vi har att säga – leder till  bättre självförtroende och större välbefinnande. 

 

 

 

Hur ska man andas då? #djupandning

”Med magen typ elle? Inte med bröstet va?”

Precis, det kan man iallafall utgå ifrån – även om det finns situationer för en sångare där en högre andning är att föredra. Men det är ett annat inlägg, så låt oss fokusera på en schysst grundandning.

Många sångpedagoger förespråkar ett så stort luftintag som möjligt. Det är i de flesta fall en ganska dålig idé och heller ingen höjdare för talrösten.

Varför då?

Tar man in massor av luft kan man få problem att hålla emot trycket när luften vill ut. Det krävs med andra ord oerhört mycket stöd för att hantera en så stor luftmängd. Det blir jobbigt helt i onödan. Strävar man efter ett mer balanserat luftintag som står i proportion till frasen man vill tala eller sjunga, har man mycket att vinna. Då kan man lättare hushålla med luften utan att behöva jobba ihjäl sig.

Sammanfattningsvis, ta in generöst med luft, men hitta balansen mellan för mycket och för litet. Vad känns bäst?

Hur gör man då?

En övning som brukar funka för att träna på en djupare andning:

Psch…
 
”Blås ut på /Psch…/ (som om luften pyser ut ur ett däck och ta tag ordentligt i /P/:et). Drar sig magen sakta inåt under utblåsen? Det är så det ska va!
När du behöver ta in luft så håll andan nån sekund, öppna munnen och TILLÅT luften att komma ner djupt i lungorna så att magen expanderar utåt. Om man släpper ut magen genom att spänna av den efter utblås brukar pusselbitarna hamna på plats.
Byt ut /Psch/ mot att räkna (variera hur långt du räknar 1-å-2-å-3…) eller mot /Mamamamammama…/ och /Papapapapapapa…/ (under utandningslängd som känns bra) och försök hitta djupandningen även här. Få det ”att funka” även när du läser en text eller övar på ett framförande. Växla mellan Psch-ljud och en textfras. Håll handen på magen och känn att den rör sig på samma sätt vid tal som vid Pschh.
Tänk på att inte ta in överdrivet med luft. Det ska kännas naturligt!”

Att använda sig av formuleringar som ”så mycket luft som kroppen vill ha” kan vara otydligt och subjektivt, men det är ändå ett försök till en beskrivning som kan vara till hjälp.

När jag gör en sångövning där eleven har svårt att få luften att räcka till brukar jag låta eleven tala övningen men med samma rytm som vid sång. Då räcker luften oftast mycket längre. Vid tal kan de flesta hushålla bättre med luften än vid sång. Sen kan eleven gå tillbaka till sången och ta med sig det positiva från talet, med mer kontroll på luftströmmen som resultat.

Det exemplet talar sitt tydliga språk och får därmed avsluta dagens inlägg.

Finns mycket att säga om andning, så återkommer såklart till detta.

David Sennerstrand