Resonansrörsmetoden – varför, vad och hur?

Att för röstens skull bubbla med glasrör, slang eller sugrör i ett kärl med vatten.

Bild 2016-06-22 kl. 10.23

Varför i sjutton ska man göra det?

Man kan iallafall lugnt påstå att var och varannan logoped sysslar med detta, och även en hel del röst- och sångcoacher. Det borde vara en fingervisning åt att det faktiskt är en ganska vettig sysselsättning.

Jag och mina kollegor på kulturskolan har fått en uppdatering i Resonansrörsmetoden av logopeden och sångpedagogen, Camilla Romedahl, som är mycket kompetent i ämnet. Jag tänkte dela med mig av mina uppfräschade bubbelkunskaper i ett lagom långt och välavvägt blogginlägg.

Vi börjar med syftet. Varför är det bra och vad är det man tränar?

  • Avspänning
  • Andning
  • Fonation
  • Larynxhöjd
  • Ansatser
  • Resonans
  • Dynamik
  • Artikulation
  • Röstteknik (sång och tal)

Vad handlar det om egentligen?

Med mina elever, både tal och sång, arbetar jag (och de flesta andra sångcoacher) med motstånd. Eller kanske man hellre vill förklara det som: hålla tillbaka luftflödet, inhalarkänsla, sjung på inanding, håll det åt dig och så vidare. Begreppen är många för att få personen i fråga att förstå vad det hela handlar om.

Det är i varje fall detta motstånd som är själva grundstenen i röstteknik och på till exempel en sånglektion (om du nu varit på nån) kanske du känner igen att man ofta gör övningar med tonande V, J, Z för att få tag i denna (egentligen imaginära) motvikt till den utandning man sjunger, talar eller gör andra läten på.

Känner man ett hyfsat balanserat motstånd mellan luft ut och och luft in, (till exempel 5 enheter ut och 4 emot) är det troligtvis så att magstödet jobbar på bra och att man får kontroll över sin röst och sitt luftflöde. Är uttrycket för kraftigt blir rösten lätt pressad och gäll – och är ut och motkrafterna desamma, blir det inget ljud överhuvudtaget.

Men tillbaka till poängen med att bubbla i rör. Varför är det bra?

Man har forskat på detta.

I en studie fick patienter med knutor på stämbanden bubbla eller göra mer traditionella röstövningar. Man undersökte hur stämbanden krockade före rörfonation och efter – och såg tydliga skillnader. Och förstås då åt det positiva hållet för bubblarna.

Motståndet, när man bubblar, gör att stämbanden krockar på ett mycket fördelaktigt och sunt vis. Detta motstånd kan man få patienten/eleven att känna på andra vis (sångövningar till exempel) – men med ett lagom långt rör och bubbel i vatten kommer motståndet “av sig självt”. Därför passar metoden nästan alla och är ganska enkel att ta till sig.

Resonansrörsmetoden är effektiv för både förebyggande röstfriskvård, röstträning och för folk som tampas med mer ihållande röstproblem. Det är det som gör den så himla populär och vid det här laget relativt spridd.

Hur gör man då?

Till att börja med ska rörets längd motsvara röstanatomin för olika röstfack:

Sopran/Tenor – 26 cm

Sopran 2/Tenor 2 – 26,5 cm

Mezzosopran/Baryton – 27 cm

Mezzoalt/Basbaryton – 27,5 cm

Alt/Bas – 28 cm

Man utgår från patientens vanliga taltonläge för att välja rör. De flesta patienter känner ”att det vibrerar i halsen” och att ”det händer något” vilket är ett bra tecken.

Hur djupt ska man hålla röret under vattenytan?

Vanligast: Rörets ända är 1-2 cm under vattenytan. Till exempel vid hyperfunktion, spänd röst. Målet är röstavspänning.

I övrigt beror hur djupt man ska hålla röret under vattenytan på: diagnosen, målsättning med behandling, behandlingsskedet och patientens förmåga att fonera i röret.

I början gör patienten övningarna hemma mycket ofta, ca 10-15 ggr per dag. Utspritt under dagen men bara en minut åt gången. Viktigt att upprepa ofta. Efterhand förlängs övningen till 3-4 min per gång och då kanske man går ner i antal övingstillfällen.

Röret ska vara djupt ner (5-15 cm) då fonationstiden är 1 sek. Till exempel vid stämbandsförlamning, läckande röst. Målsättning: Överkompensation, typ pushing – övningar. Röret är bara någon mm under vattenytan, vid slutet av behandlingen av vissa röster.

Sammanfattning. Det finns såklart mycket att säga om Resonansrörsmetoden och jag kommer dela med mig ju mer erfarenhet jag får. Jag har själv nyligen varit rösttröst och därmed passat på att bubbla en hel del. Resultatet är påtagligt. Den positiva känslan man får när stämbanden sluter sig efter några korta bubbelpass, i kombination med den röstavspänning metoden bidrar med, är svårslagen.

Det tål att påminna om att det här är kanon att syssla med även som förebyggande röstfriskvård och för allmän röstträning. Som vanligt både vid sångambitioner och för talrösten.

David Sennerstrand

Hur ska man andas då? #djupandning

“Med magen typ elle? Inte med bröstet va?”

Precis, det kan man iallafall utgå ifrån – även om det finns situationer för en sångare där en högre andning är att föredra. Men det är ett annat inlägg, så låt oss fokusera på en schysst grundandning.

Många sångpedagoger förespråkar ett så stort luftintag som möjligt. Det är i de flesta fall en ganska dålig idé och heller ingen höjdare för talrösten.

Varför då?

Tar man in massor av luft kan man få problem att hålla emot trycket när luften vill ut. Det krävs med andra ord oerhört mycket stöd för att hantera en så stor luftmängd. Det blir jobbigt helt i onödan. Strävar man efter ett mer balanserat luftintag som står i proportion till frasen man vill tala eller sjunga, har man mycket att vinna. Då kan man lättare hushålla med luften utan att behöva jobba ihjäl sig.

Sammanfattningsvis, ta in generöst med luft, men hitta balansen mellan för mycket och för litet. Vad känns bäst?

Hur gör man då?

En övning som brukar funka för att träna på en djupare andning:

Psch…
 
“Blås ut på /Psch…/ (som om luften pyser ut ur ett däck och ta tag ordentligt i /P/:et). Drar sig magen sakta inåt under utblåsen? Det är så det ska va!
När du behöver ta in luft så håll andan nån sekund, öppna munnen och TILLÅT luften att komma ner djupt i lungorna så att magen expanderar utåt. Om man släpper ut magen genom att spänna av den efter utblås brukar pusselbitarna hamna på plats.
Byt ut /Psch/ mot att räkna (variera hur långt du räknar 1-å-2-å-3…) eller mot /Mamamamammama…/ och /Papapapapapapa…/ (under utandningslängd som känns bra) och försök hitta djupandningen även här. Få det ”att funka” även när du läser en text eller övar på ett framförande. Växla mellan Psch-ljud och en textfras. Håll handen på magen och känn att den rör sig på samma sätt vid tal som vid Pschh.
Tänk på att inte ta in överdrivet med luft. Det ska kännas naturligt!”

Att använda sig av formuleringar som “så mycket luft som kroppen vill ha” kan vara otydligt och subjektivt, men det är ändå ett försök till en beskrivning som kan vara till hjälp.

När jag gör en sångövning där eleven har svårt att få luften att räcka till brukar jag låta eleven tala övningen men med samma rytm som vid sång. Då räcker luften oftast mycket längre. Vid tal kan de flesta hushålla bättre med luften än vid sång. Sen kan eleven gå tillbaka till sången och ta med sig det positiva från talet, med mer kontroll på luftströmmen som resultat.

Det exemplet talar sitt tydliga språk och får därmed avsluta dagens inlägg.

Finns mycket att säga om andning, så återkommer såklart till detta.

David Sennerstrand