”Något förunderligt” – Plötsligt når rösten ut och kroppsspråket blir självklart

”Något förunderligt” är namnet på Solna kulturskolas årliga julkalabalik som jag själv haft nöjet att skriva manus till och regissera denna gång.

Produktionen består av ungefär 170 medverkande elever med det gemensamma att de alla går på Solna kulturskola. Berättelsen framförs genom en rad olika ämnen: dans, musikal, instrument, bild med mera.

Tycker att ”Vi i Solna” sammanfattade det hela på ett utmärkt sätt:

I stället för att leverera en klassisk julsaga är årets föreställning ett artistiskt inlägg i en ständigt pågående samhällsdebatt. Både i Solna och på andra håll i riket. Handlingen i korthet: Byråkraten Kerstin får i uppdrag av den mäktiga byggherren att hitta den perfekta platsen för en ny köpgalleria. ”Med rätt att riva gammalt”, som uppdraget lyder. Belöningen? Att bli utnämnd till ”Byråkrat of the year”.

Att få vara med från början. Se hela resan. Från det att vissa elever varit så blyga och så små att de knappt vågat möta en med blicken – tills nu, då de fullständigt ägt scenen inför 600 åskådare – det är så mäktigt.

Vad dramat och gestaltningen kan göra med människor är just något förunderligt. Det är så mycket, som så starkt begränsar ens potential, som sitter i huvudet. En väg att gå kan då vara att helt enkelt tillåta sig själv att vara nån annan.

Jag kommer ihåg en blyg kille från gymnasietiden. Han gick runt med dålig hållning, blicken i golvet och talade med en röst så liten att den knappt hördes.

Det var till den personen hans omgivning reducerade honom. Det var till den personen han reducerade sig själv.

Men så fick han under det sista gymnasie-året chansen att spela en roll i en musikal. Han fick med andra ord möjlighet att för en stund bli nån annan.

Då hände det, det förunderliga.

Plötsligt talade han med en röst som nådde ut. Hans hållning blev upprätt och han fixerade sina medaktörer med stadig blick, helt i samklang med den högstatus-figur han skulle gestalta.

Och så fanns det bara där. Allt som behövdes var ett sammanhang där han inte längre behövde vara den som hans omgivning lärt honom att han var. Den nästan sjukligt blyga människan tar plötsligt plats med en röst och ett kroppsspråk så självklart att man har svårt att förstå hur förvandlingen egentligen gått till.

Jag ser det här igen och igen. Teater och gestaltning som gör underverk med folk som de framöver kommer ha ovärderlig nytta av – i vilken riktning livet än tar dem.

Att anamma skådespelarens sätt att lära sig hur man kan lära känna hela sig själv är förvånande att inte fler använder sig av – i många olika yrkesgrupper.

Det är ju bara så himla effektivt.