För ungefär sjutton år sedan sökte jag in till en teaterskola.
Strax före inträdesproven började jag att småprata med en annan sökande. Det visade sig att hon stammade rejält. Det var med stort medlidande man lyssnade när hon med stor ansträngning stötte fram orden, ständigt avbruten av sig själv av ofrivilliga upprepningar.
Tanken på varför i sjutton hon sökte in till en teaterskola? gick inte att utestänga. Borde hon inte satsa på något annat yrke? där själva talet inte hade så avgörande betydelse?
Ännu mer förvånande var det när jag träffade samma tjej på uppropet vid terminsstart på den nya skolan ett par månader senare.
HON HADE KOMMIT IN!!
Vad var det här för osympatisk b-skola? Hur kunde de ta in en gravt stammande person som ändå aldrig skulle kunna hävda sig i den enorma konkurrens som råder i skådespelaryrket? Var kursavgiften allt de var intresserade av?
Men jag kunde inte vara mer fel ute i mina tankegångar.
När denna människa gick upp på scen fanns inte ett spår kvar av några ofrivilliga upprepningar och frustrerande avbrott i talflödet. Det var som magi.
Kunde förklaringen vara att inlärda repliker blev en så pass stor trygghet för henne att stamningen försvann?
Nej. För det var samma sak med improvisationsteater (teater utan manuskript). Ingen stamning.
Kunde hon inte bara lura psyket? Tänka att hon var på scen hela tiden liksom. Hela hon blev ju bara så mycket bättre då. Nej, det gick hjärnan tydligen inte på.
Idag är hon fast anställd på Dramaten.
Jag träffade henne för några år sedan. Av stamningen fanns knappt ett spår, nu även utanför scenen.
DS
Det är inte helt oproblematiskt att prata om teknik och känsla som två helt och hållet åtskilda saker. Egentligen hör det ihop och mina erfarenheter säger att man bör jobba med helheten så mycket som möjligt.
När man kan observera hur en sångare ”tänker teknik” i ett framförande är det ett bra exempel på när teknik-tänk har fått ta för stor plats till bekostnad av uttryck, känsla och närvaro. Då spelar det ingen roll hur bra sångaren egentligen låter – det blir i längden tråkigt att lyssna till och det kommer inte att beröra.
Teknik och uttryck hör ihop. För om man har engagemang och vilja bakom det man säger eller sjunger så klarar sig rösten bättre än om man passivt, utan vilja, skulle producera motsvarande ljud. Så intelligenta är våra kroppar. Kroppens eget stöd – om man vill.
Det finns skådespelare som överarbetar och sliter på sin röst var och varannan kväll på teatern. Ibland med bristfällig röstteknik. Men de har oftast full fokus på vilja och angelägenhetsrad, därmed klarar de sig bättre än många andra röstkrävande yrkesgrupper, från att bli röst-trötta.
Det låter kanske inte helt märkligt om man förställer sig en situation där man talar extremt starkt för att man är förbannad och en annan där man talar lika starkt men utan någon speciell känsla. Tanken på att skrika rakt ut utan att ha förankrat skriket i en känsla, gör ont bara den.
Man kan till exempel fråga sig hur ett spädbarn kan producera så mycket ljud (Jo, jag vet hur det är) med sina pyttesmå stämband – och ändå sällan bli rösttrött, hes och sliten.
Varför? Så små barn skriker av en anledning. De har en vilja, ett behov eller en känsla som de uttrycker. De skriker inte bara för nöjes skull utan att ha nån speciell anledning (även om det ibland kanske kan kännas så).
Och om man observerar hur ett så litet barn andas så dröjer det inte länge innan man kan bevittna en perfekt bukandning som överglänser de flesta vuxnas sätt att andas på (oftare högandning).
Hur jobbar man med känsla och engagemang i rösten då? Är inte det svårt?
Inte alls. Receptet är: VERB. Närmare bestämt aktiva verb.
Många har säkert mött den något ansträngda instruktionen le eller se gladare ut, under till exempel en fotografering.
Ett ansträngt och pålagt leende är det få som uppskattar. Men hur blir det om man vänder på steken. Istället för att försöka utgå från att känslan sitter i dig, sänd iväg den istället. BLI EN SÄNDARE.
Ett exempel. Istället för att tänka nu ska jag se glad ut tänk att du ska glädja att glädja – det är mycket lättare och kroppen får en uppgift som den förhoppningsvis till och med trivs med.
Förslagsvis i fotoexemplet, försök få fotografen att le. Vad händer?
Det är att bli en sändare och då ska du se att den där känslan hos dig själv kommer helt uppriktigt i kroppen och det jobbiga i att försöka se glad ut uteblir.
Rösten kommer också få en positiv förändring hos någon som anammar aktiva verb – istället för att ansträngt försöka låta trevlig.
David Sennerstrand
Vissa tycker att det, speciellt när man är röstsliten och ska göra ett framförande av nåt slag, känns bra att dricka väldigt hett eller väldigt kallt vatten.
Men här ska poängteras att bara för att det känns bra för rösten just för tillfället, behöver det nödvändigtvis inte vara det i längden.
Under den korta stund det ger en välbehagskänsla finns risken att du pressar rösten mer än vad du egentligen är i form för.
Man kan jämföra det med att stoppa i sig några värktabletter, och få för sig att läget är bättre än det egentligen är. Man kanske drar iväg till jobbet eller festen ändå – fast kroppen egentligen försökt säga till dig att vila. Nåt bra att vara medveten om bara.
Kontentan blir: Drick inte skållhet eller iskall dryck för röstens skull.
Något mellanting är helt klart att föredra.
David Sennerstrand
För bättre förståelse om hur röstapparaten fungerar.
Den framstående brittiske röstcoachen Jeremy Fisher har konstruerat ett utskrivningsbart struphuvud (för tio år sedan) med rörliga delar.
Man sätter ihop det själv och kan använda sig av den instruktionsfilm du hittar senare i inlägget (eller via länken).
Tillgång till byggsatsen får du genom att uppge mailadress på den sida den här länken leder till.
When Jeremy created the free tilting larynx template, he had no idea it would be downloaded at a rate of 15 a day for more than 10 years!
If you haven’t already seen the paper larynx, it’s one of the only larynx models that has a tilting thyroid and tilting/revolving arytenoids. It is as close to the real movements as you can get with paper and pins.
Jag tänker själv knepa ihop ett för att visa mina egna sångelever senare i eftermiddag.
David Sennerstrand
Tyvärr är läraryrket, som såklart är ett ytterst röstkrävande yrke, underrepresenterat när det gäller satsningar på utbildning inom röstvård- och röstteknik.
Lärare får ofta söka logoped efter att ha skadat rösten, menar Viveka Lyberg Åhlander. Hon visar konkreta exempel på betydelsen av en bra röstkvalité angående elevers förmåga att tillgodogöra sig och förstå det som läraren kommunicerar i sin föreläsning. Det är väldigt intressant att lyssna till jämförelser mellan en bra röst och en sliten och svag i undervisningssammanhang. Det är inte svårt att förstå att röstens betydelse för att läraren ska kunna utöva sitt yrke med tillfredställande resultat är enorm.
Klicka på länken för att se hennes föreläsning Lärarens viktiga röst HÄR. (En tredjedel av befolkningen har yrken där rösten är en förutsättning för utövandet. Viveka Lyberg Åhlander, logoped och forskare, efterlyser utbildning och forskning när det gäller lärares röst. Det finns forskning som tyder på att den påverkar barns förståelse och inlärning. Inspelat i juni 2013. Arrangör: Lunds universitet.)
David Sennerstrand
Hittade en himla intressant artikel, med några år på nacken (Av Anna Asker 2006), från SVD som är väl värd att lyftas upp i ljuset här på bloggen. Bland annat om att skapa auktoritet med hjälp av en god röstteknik.
Där berättar bland andra Per Johnler, vd vid Föreningssparbankens Fastighetsbyrå, att han ofta talar inför kollegor och kunder. Efter tio besök hos en logonom har han, nu när han tränat upp teknik och andning, till och med börjat tycka det är lustfyllt att hålla tal, berättar han.
Han påpekar att ingen sa till honom att han borde få hjälp att utveckla rösten utan att det istället var ett eget initiativ. Även om det inte alltid var så roligt att ställa sig framför en videokamera när han egentligen inte hade tid och dessutom visste att han skulle bli kritiserad.
Videokameran avslöjade att han pratade för fort, andades fel, undvek pauser och fyllde ibland ut med ”öhhhhh” mellan meningarna. Väldigt vanliga misstag, men lite besvärande att upptäcka hos sig själv på videofilm.
Per Johnler sammanfattar det hela med att träningen har hjälpt och att han känner en helt annan säkerhet och glädje i att prata inför andra människor och menar att det är något han borde gjort redan i början av sin yrkeskarriär för 20 år sedan.
I artikeln berättar även lärarstudenten Linda Boman, 25 år, att rösten är nyckeln till auktoritet i klassrummet.
”Jag är ganska kort, 163 cm, och ska bli gymnasielärare. Om jag ska hålla ordning på 19-åriga långa killar måste jag göra med min röst. Jag kan inte göra det med min fysik.”
Läs den i sin helhet här.
För att nå ut till fler har Snacka Sunt äntligen fått sig en Facebook-sida.
Gå gärna in och gilla för att följa inlägg som publiceras där.
