”Röst-tics” – håll med om att det blir rätt jobbigt att lyssna på efter ett tag!

Till att börja med. Vad är tics? Det är ofrivilliga, plötsliga och ofta snabba rörelser som kommer igen och igen och igen.

På de skådespelarutbildningar jag studerat jobbade vi ofta med tics. Dels ta bort, eller bli medvetna om våra egna, så att man får ett rent utgångsläge till att börja skapa sin karaktär. Men i ett senare skede också med att lägga till tics – det gav liv till gestaltandet.

Ofta handlade detta om rörelser, som till exempel att vid upprepade tillfällen rätta till luggen eller klia sig i skägget eller något liknande. Något man hade snappat upp andra göra, inte någon egenhet man själv sysslade med, för att särskilja karaktären från sitt privata jag.

Tics i samband med rösten är minst lika vanligt. Återkommande läten och ord som till exempel ”öh” ”mm” ”liksom” ”just det” ”ä det va?”  hör man inte sällan folk upprepa i olika situationer.

Det sistnämnda (ä det va?) använde sig en docent av under min musikhögskoletid som en ständigt återkommande ingrediens i hans föreläsningar.

Tics är kopplat till personlighet och behöver inte alls vara vara fel, men problemet i det här fallet blev till slut att jag tappade fokus på mycket av innehållet, och började istället räkna hur många gånger han sa ”ä det va?”, under ett och samma föredrag.

Då har det gått överstyr och själ fokus från det man vill nå ut med. Med andra ord: Omedvetna och ofta förekommande tics blir ett problem.

Men vad beror ticsen på då? Många faktorer spelar in, men framförallt kan det fungera som ett litet skydd, mot att visa upp hela sig själv, en liten ursäkt för att ”här står jag och kräver er uppmärksamhet”.

Många är också rädda för pausen och kör över den med någon typ av läte, till exempel ”öh”. Men pausen i ett framförande är något som ska tas om hand och välkomnas. Den bidrar till spänning och får våra åhörare att lyssna på oss i framförandet, därför är det synd om den censureras.

Om man blir medveten om sina tics, såväl med rösten som med rörelser, blir det mycket lättare att ta kontroll över dem.

För att förstå min poäng, kolla in den här filmen.

Hur många ”öh” kan du höra mig göra när jag berättar kort om min uppväxtort Vetlanda?

 

”Tränad röst ger större auktoritet”

Hittade en himla intressant artikel, med några år på nacken (Av Anna Asker 2006), från SVD som är väl värd att lyftas upp i ljuset här på bloggen. Bland annat om att skapa auktoritet med hjälp av en god röstteknik. 

Där berättar bland andra Per Johnler, vd vid Föreningssparbankens Fastighetsbyrå, att han ofta talar inför kollegor och kunder. Efter tio besök hos en logonom har han, nu när han tränat upp teknik och andning, till och med börjat tycka det är lustfyllt att hålla tal, berättar han.

Han påpekar att ingen sa till honom att han borde få hjälp att utveckla rösten utan att det istället var ett eget initiativ. Även om det inte alltid var så roligt att ställa sig framför en videokamera när han egentligen inte hade tid och dessutom visste att han skulle bli kritiserad.

Videokameran avslöjade att han pratade för fort, andades fel, undvek pauser och fyllde ibland ut med ”öhhhhh” mellan meningarna. Väldigt vanliga misstag, men lite besvärande att upptäcka hos sig själv på videofilm.

Per Johnler sammanfattar det hela med att träningen har hjälpt och att han känner en helt annan säkerhet och glädje i att prata inför andra människor och menar att det är något han borde gjort redan i början av sin yrkeskarriär för 20 år sedan.

I artikeln berättar även lärarstudenten Linda Boman, 25 år, att rösten är nyckeln till auktoritet i klassrummet.

”Jag är ganska kort, 163 cm, och ska bli gymnasielärare. Om jag ska hålla ordning på 19-åriga långa killar måste jag göra med min röst. Jag kan inte göra det med min fysik.”

Läs den i sin helhet här. 

 

De slipar på retoriken – men glömmer tekniken

Sitter just nu och tittar på Agenda. Det är partiledardebatt. Stefan Löfven i ena ringhörnan och Anna Kinberg Batra i den andra. Har svårt att koncentrera mig på debattinnehållet på grund av knarret i deras röster. Speciellt den sistnämndas. En yrkesskada, javisst – men tänk hur mycket mer övertygande det skulle låta med en bättre talteknik.

Politiker och många andra yrkesgrupper slipar ofta på retoriken – men glömmer tekniken.

Om man låter trött, sliten och lite småsjuk så kommer åhörarna (tittarna i det här fallet) få ett intryck därefter.

Och knarrandet är det vanligaste problemet. Man hör det dagligen. Lite är okej, men för mycket kan få det att börja klia hjärnan så att man helt eller delvis tappar fokus från huvudbudskapet.

Tyvärr känns det som medvetenheten om hur stor betydelse röstkvalitén har i det man försöker kommunicera är väldigt låg.

Dags att börja ändra på det. En härlig utmaning.

David Sennerstrand